Old-Fashioned F22: I feel you... för mig är det i ögonen allt finns. Allt, verkligen ALLT (alltså grejen är, jag menar verkligen det). Sen handlar resten om hur man gillara att ge uttryckt åt sig själv. Jag menar we're all humans och vi gillar att uttrycka oss, right? Sen vill vissa uttrycka sig genom att ha på sig senaste jeansmodet medan nån annan vill uttrycka sig genom musik, nån annan genom att måla, nån annan genom att ha en viss frisyr, nån annan genom att sminka bort sin trötthet, osv. Jag vet inte, men för nåt år sen hade jag skitsvårt för folk som brydde sig så jävla mycket om utseendet att de var tvugna att prata om det. Men varför ska man göra livet onödigt sofistikerat? Jag ville alltid träffa nån vars personlighet lyste av godhet och livsglädje som jag skulle kunna diskutera politik, filosofi, böcker och filmer med. Men livet är så jävla kort alltså, folk inser inte det. Det är så jävla lätt att döma folk för att dom hellre snackar om sina jeans än om brasiliens gatubarn eller invecklade filosofiska frågor. Tycker man om såna diskussioner så go for it! Jag älskar att diskutera saker som får en att tänka ordentligt, men jag älskar också människor och livet. Och då sitter jag långt hellre på nåt ställe och får en trevlig tjej att skratta och njuta ännu mer av livet än att grubbla ännu mer. Grubblar gör jag tillräckligt i min ensamhet eller när jag läser böcker som skrivits av disharmoniska själar och som man vet att man kommer må dåligt av att läsa men som man läser ändå... hehe. Du skriver att du finner det svårt att komma tätt inpå folk utan att gå igenom tre månaders ytlighet och att du träffar ganska mycket nytt folk men att få tilltalar dig. Well :( Jag tycker det handlar jävligt mycket om vad man ställer för krav på folk. Det enda kravet jag ställer på folk är att dom ska sakna snake eyes och att dom inte ska ge mig någgra negativa vibbar (genom att dom bär på för mycket disharmoni) för då pallar jag inte med dem så länge. Men annars tycker folk olika om vad som är en fulländad person eller inte. Personligen slänger jag sånt i soptunnan och anpassar mig efter folk och umgänge. Vissa vänner kan jag bara göra musik med, well fine för vissa andra vänner kan jag bara gå på promenader med och snacka om livet med, det är också fine för andra vänner kan jag bara gå på klubbar med, osv. En gång i tiden irriterade jag mig skitmycket på folk, men fan vad det är enkelt. Det är superneklet, men vore det inte trevligare att slippa slösa kraft och energi på att irritera sig när man kan delta i samtalet och ha kul istället. Två personer jämför sina mobiler, gud vad ytligt! Men vore det inte softare att dra ett skämt som får allesammans på gladare humör istället? Inklusive dig själv? Utan att det ska vara på bekostnad av någon annans glädje. Istället för att hata på folks ytlighet så kan man göra så att dom känner sig trygga med en, då kommer man nära en person, om det är det man vill. Om ens inställning är; "Neeej, jag vill inte diskutera löjliga kläder, jag vill diskutera MENINGSFULLA saker" , så sätter man omedvetet en press på den andra personenoch sån känns oavsett man vill eller inte. Ta det lugnt, älska folk för vad dom är utan att ställa krav. Visst folk kanske diskuterar dokussåpor som du aldrig ens kan tänka dig titta på, men det går alltid att byta samtalsämne... Jag har inte sagt allt vad jag ville säga, men här är redan alldeles föööör långt, så nu avslutar jag... "True friendships comes when silence between two people is comfortable. "
Music for film: http://www.nimashams.com