Min pappa har precis gått bort.

fyfan...lider med dig

r.i.p

Råd, lev med det, ta en dag i taget eller ta livet av dig, själv skulle ja satsa på råd nummer 2 men de är nog inget att rekommendera.

Fyfan. jag kan nästan förstå hur du känner. lider med dig. bit ihop, det kommer bli bättre.

RIP

min farsa dog när ja va 7 o ja tog de jävligt hårt då =/ o då visste ja inte riktigt vad som hände förstog bara att ja aldrig skulle se han mer :(
lider me dej bror ! kämpa vidare du klarar de mannen!
håll dej sysselsatt o börja inte me fel saker för då kmr ba allt gå utför...
umgås me dina vänner o din familj så kmr du klara de!


R.I.P

Det är tungt som satan att förlora närstående, har haft vänner som dött, men aldrig familjemedlemmar som tur är. Det bästa man kan göra är väl att inte deppa ensam, det är helt värdelöst, se till att snacka med nån nära polare eller håll dig nära resten av familjen tills det börjar lätta lite. Det sämsta du kan göra är (enligt mig) att sörja ensam.

Annars är det mest att ta dag för dag och göra allt för att backa upp resten av familjen som förmodligen också är förkrossade.

beklagar :(

strömbäck

Beklagar sorgen, jag har gått igenom samma sak, min pappa dog också när jag var 15 år. Det får ta sin tid att sörja först och främst. Det tror jag är viktigt, sen får du försöka tänka att du måste fortsätta med ditt egna liv. Om du vill snacka nån gång så säg bara till mannen.

Ter-g sa de bra

Dude, beklagar som fan! Kan inte föreställa mig hur det känns.

Men som jag känner om farsan skulle gå bort så skulle jag försöka göra honom stolt, tror det kan hjälpa. Att farsgubben sitter där uppe och kolla ner på sin grabb och ler stort :) Anyway, var med familjen och prata om det. Tror det hjälper.

Har du en bra relation med din morsa och din brorsa?
Tror det är sjukt viktigt att du umgås mycket med dom nu och snackar om det så mycket det går. Bara finnas där för varandra även om ni har helt olika sätt att hantera sorgen.

Beklagar sorgen, man.

Jag beklagar sorgen, att förlora en nära anhörig är det värsta man kan uppleva, men tids nog lär man sig att leva vidare trots att sorgen och saknaden gör sig påmind ibland. En sak som hjälper mig när jag saknar min bortgångne bror är att jag brukar föreställa mig att han ser mig gråta och då själv blir ledsen, så för att göra honom glad börjar jag le istället för att visa honom att jag ska leva livet han blev förvägrad i hans ära, njuta och uppskatta livet till fullo för hans skull. Låter kanske lite flummigt men det brukar hjälpa mig.

Sedan skrev Ptolemajo vettiga saker om att bara finnas där för familjen även om man har olika sätt att hantera sorgen. Ett dödsfall kan antingen föra familjen närmare eller göra att man tar avstånd ifrån varandra.

Fyfan vad tråkigt. Jag kan inte ens sätta mig in i hur du och din bror har det nu. Det enda jag kan göra är att beklaga sorgen och hoppas på att det blir bättre.

Lite cliché, men med tiden blir det alltid bättre. Stå på er!

aw, jag beklagar verkligen.

båda mina föräldrar gick bort nyligen när jag var (14 och 16) hur man går vidare..? det är frågan. vad jag har gjort, är att vara med mina vänner och övrig familj, och vi har tillsammans "tagit oss ur det", vi kämpar tillsammans, även i fall det är svårt..så måste man tänka på att man själv har en framtid, man måste leva vidare...hur jobbigt det än är.

kämpa på! <3

Min pappa gick bort för ett och ett halvt år sen. Saknaden och sorgen efter något sådant är hemsk. För mig hjälpte det att gå och prata med en kurator. se till at sörja på ditt eget sätt och låt det ta tid. Det blir aldrig bra och förändrar förmodligen din syn på mycket här i världen. Men det blir bättre..

Önskar dig lycka.

Låt inte detta knäcka dig! Var stark!

Beklagar sorgen. Kan själv inte förstå hur svårt det måste va att förlora en av sina föräldrar. Va stark.

Beklagar. R.I.P
en kompis farsa dog för 2 år sen, och idag är min kompis en grov alkolist som dricker varje dag. han har supit i princip varje dag sen han pappa dog. mitt råd till dig. ingen alohol eller droger för att sörja sorgen, du blir fast i helvetet.

Beklagar mannen. stay strong

R.I.P

Beklagar sorgen. Var stark!

Detta ger mig flashbacks till när jag skrev om min fars död på whoa, jag var 14 precis som dig och hela min värld brakade.. Jag mådde psykiskt dåligt utav det i många år och det har satt sina ärr i mig.

Det är ingen ide att försöka lindra smärtan, att sörja någons bortgång är naturligt och man ska ha dom stunderna, tänk på hur han var och finn tröst i det.

Det är svårt att tro det och det är inte roligt men var stark.



Hoppas allt går bra för dig


P.S Om du vill så finns jag här för att prata med dig (skicka PM)

beklagar

mitt råd är att försök inte tänka positvit ..lixom att du ska bita ihop o inte va ledsen...

gråt...gråt i massor...slå på nånting...få ut alla känslor...även om d så tar 10 år..så nån dag kommer du känna att du kan gå vidare...men låt tiden läka såret....

det blir bättre kompis...va ett stöd för din bror..låt han va ett stöd för dig...sen resten av familjen..prata om d som hänt..stäng inte inne nått...

då löser det sig..

lycka till grabben...

RIP

Shit du det är riktigt hemskt när något sådan händer, jag beklagar =(

Beklagar somf an, men vill samtidigt säga att jag tycker det är lite ovärdigt att tala omd et på Whoa, då¨Whoa är ett skitställe som inte passar en far.

även om d e ett skitställe så kan ett par snälla o vänliga ord hjälpa för stunden

det var därför jagf "beklagar som fan", vilket jag fortfarande gör.

men med alla prepubertala självhävdelse-kommentarer runt hörnet känns det ovärt.

Jag beklagar sorgen...

Senaste tiden hr jag haft ångest och tänkt mycket på hur jag ska klara mig om/när en i familjen går bort. Jag vet inte hur jag ska göra det, kom jag fram till.

Har haft närstående vänner och släkt som har gått bort, men jag den smärtan lär inte ens vara i närheten av vad man känner när ens förälder går bort. jag beklagar verkligen.

det du bör göra är att gråta. Släpp ut allt. Svär, gråt och var förbannad. Ta ut allt och säg allt du känner. Sen försöker du ta en dag i taget. Tänka positivt. Du har hela livet framför dig. Alla måste gå igenom sånt, förr eller senare, tyvärr. Vissa får gå igenom det tidigt och det är förjävligt. Om du behöver stöd så sök stöd. Dölj inte vad du känner.

Ta ett djupt andetag efter att du har gråtit ut. Och försök, bara försök att tänka positivt om hur han har det. han har det bra nu.

Må han vila i frid.

En sak till... Gör inte hans bortgång till "tabu". prata om det. Det hjälper en att läka.

för det första måste jag säga att jag lider med dig, nackhåren reste sig när jag läste detta... Skulle vilja be dig att ta det lugnt nu, du kommer gå igenom vissa faser av sorg som slutligen kommer utmynna i någon slags insikt. Saknaden finns ju dock alltid där.




Jag skulle vilja ge trådens största örfil till hock för sitt totalt tanklösa meddelande högst upp, har du problem med något eller?

En sak som funkar rätt bra för vissa är att ha en liten bok, typ som en dagbok, där du skriver ner känslor, tankar och allt annat som du kan tänka dig skriva ner.

min pappa gick bort i maj i lungcancer, en vecka innan min födelsedag. det enda du kan göra nu och behöver göra är att vara med din familj, gråta och tänka tillbaka på de positiva sakerna. det tar lång tid att komma över ens fars bortgång och jag har inte gått vidare helt. kan fortfarande glömma att han är död och plötsligt komma på det. och då är det som att han är död på nytt och man gråter hysteriskt. men det blir bättre. man får ta dagen som den kommer och man måste låta sig själv vara ledsen och sörja. det är det allra viktigaste. jag började jobba en vecka efter att min pappa dog och det var alldeles för tidigt och jag var inte riktigt medvetande under de första veckorna om vad som hände. och resulterade i att jag fattade dåliga beslut.

 ta ledigt några veckor och ta hand om dig själv, låt dig sörja och ta dig igenom detta på ditt sätt, var där för din familj precis som de är där för dig.  och gå o krama din yngre bror, för ni två behöver varann mer än någonsin nu.

Min plast pappa dog när jag 11, förstod inte riktigt allt då, bara att jag aldrig skulle få se honom igen.. ta sorgen dag för dag, umgås med familj och vänner, prata mycket. När du känner att du klarar av det.. titta på bilder och dela med sig av kul äventyr som man gjort ihop fungerade för mig.

Om som någon skrev längre upp, försök göra din pappa stolt, kanske inte leva hans dröm. Men fixa skolan, bli trygg och självstädig och väx upp och bli en bra man, ta hänsyn, ge respekt och va ödmjuk. Det är ju varje förälders dröm.

Begklagar verkligen..men ge inte upp, det kommer att bli bättre tids nog, så länge man minns och inte glömmer allt bra.

Ta dig tid att sörja. Gråt, svär och bli förbannad! Sen när du fått ur dig alla känslor blir det lättare att sörja och bearbeta.

Kan känna med dig.
Mitt råd är att, nu i början, inte stänga dig inne och sörja ensam. Det är enligt mig det sämsta du kan göra.
Träffa de kompisar och vänner som du vet förstår vad du går igenom och prata ut med dem. Ofta vågar inte nära och kära fråga hur läget är, kanske för att de är rädda för att förvärra.. eller för att det känns dumt att fråga hur en person i det läget mår. Du kommer nog inte vija träffa folk den närmaste tiden, men min poäng är att du ska göra det oavsett hur du känner. Det kommer att kännas bra efteråt.

Kort sagt så behöver du träffa människor. Polare eller släktingar spelar ingen roll, men sitt inte själv.

Beklagar, verkligen.
Det är viktigt att du låter dig själv sörja så länge och mycket som det behövs. Och kom ihåg att det inte finns någon mall för hur man sörjer utan att all sorg är individuell. Prata med familj och vänner är ett bra tips. Försök orka.

beklagar sorgen, kiddo. verkligen. det finns många som vet vad du går igenom, ta vara på alla kloka ord som skrivits i den här tråden & prata mycket om din pappa. det är viktigt att minnas personen & inte bara det faktum att någon man älskar har gått bort.

min mamma dog precis innan jag skulle fylla tolv, min bror var tre år yngre och min då artonåriga syster fick en dotter två månader senare. det var många blandade känslor & istället för att sörja gick jag in i någon slags dvala. jag minns knappt det första året utan mamma trots att väldigt mycket förändrades i mitt liv då. 

min kreativitet blev min räddning, jag skrev & målade dygnet runt. försök hitta ett sätt att få utlopp för alla känslor vad det än kan vara. spendera mycket tid med din familj, håll ihop & ta hand om varandra. saknaden kommer alltid finns kvar men det andra går över. keep your head up!

en sak till, det kan hända att folk du känner drar sig undan osv. det är skitjobbigt men ta det inte personligt, dom har ingen aning om hur dom ska hantera en situation där döden är inblandad & det är deras sak att ta tag i. håll dig till dina närmaste du kommer märka vilka det är. kram.

R.I.P

Min pappa dog när jag var 12, jag blev väckt av mamma mitt i natten och fick höra det jag låg i mammas säng hela natten och grät...mina äldre brorsor kom nästa dag så satt vi alla tillsammans och pratade minnen och åt mat...asså det kommer kännas sjukt tungt i början men det blir bättre sen det kan jag lova dig. det är bra om du pratar med någon istället för att vara tyst för dig själv, det kan vara en familje medlem eller en kompis, bara du får ut lite...
och som någon sa i tråden så håll dig sysselsatt, när det hände mig spelade jag counter strike nästan hela tiden och kollade lite på TV men det kunde bli lite jobbigt då och då.....

Beklagar sorgen :(

RIP

jag bävar jävligt ofta för när mina föräldrar ska gå bort, även om det är lång tid kvar. att drabbas av det i så här tidig ålder är ett helvete. har haft en kompis som omkom i en olycka när jag var 15 så jag vet ungefär vad det är att bearbeta. föräldrar måste kännas mer. tiden läcker alla sår, det är ett faktum och det enda jag kan säga...

och man blir starkare av såna här händelser men det är för jobbigt

usch

Beklagar sorgen. Ta dagarna som dem kommer, snacka med polare & familj. Stöd din familj, stå upp för dem, du är mannen i huset nu, stötta varandra.

Fan, sånt här är så jävla Overkligt som du skrev, ja förstår dig verkligen, de är sjukt jobbigt, riktigt sjukt:( Alla här inne på whoa förstår att du mår helvete just nu, och allas svar är att *keep the struggle* ja lovar dig din far hade även så velat att du ska kämpa vidare. Han har säkert också förlorat nån närstående till sig, och han har kämpat vidare även han. Var stolt över va din pappa var, och använd stoltheten mot smärtan som är över, tänk på hur bra han var, och allt ni gjorde, tänk inte på va som missas, tänk framåt o känn bakåt. Du kommer klara dig, alla gör det, alla går igenom de samma nån dag med. Meningen me livet, var stark till slutet.

PEACE, och RIP

R.I.P :'(

min mamma gick oväntat bort i hjärtfel drygt 1 månad innan jag skulle fylla femton... har blivit av med många älskade stadigt under hela mitt liv, men egna föräldern är... mardrömslikt
har ju ingen aning om vilken situation du är i, men det verkar som du bor stabilt  med mamma, då kommer du troligen som jag mest bli överraskad över hur snabbt allt känns normalt igen

försök äta ordentligt o jag tyckte det var skönt att vara utomhus, det är nog de enda tips jag kan ge...

tiden läker alla sår såklart vad jag menade...

skojten X0 

jag önskar att de va sant,men för varje minut som  går gör det bara ondare och ondare, och för varje timma inser jag bara mer och mer att han aldrig kommer tillbaks:'(

strömbäck

det är en process och det kommer att bearbetas, men visst tar det tid. det e det enda jag kan säga.
var med dina nära.

vad som inte dödar dig GÖR dig starkare.. låt styrkan övervinna din empati(inte för mkt ba), de är d minuterna du kämpar igenom som gör dig starkare att klara dig ännu llängre nästa minuterna efter du återhämtat dig lite..

Min pappa dog 1997 .. Det är inte lätt dude ..

Snacka med en psykolog eller ngt liknande, kurator på skolan. Hjälper mer än vad man tror. Iallafall efteråt .. Sen förtränger man det lite också.. Men det är inte bra ..