Fleshbuck och Quken - Känslan

Fleshbuck och Quken - Känslan

Quken:

Våra läppar möts, en känsla föds
jag glömmer bort vad ja blivit lämnad för
för att sedan vakna
å fatta att våran kärlek var ämnad död..

Vi brukade skratta, njuta av varandra,
och våra händer
var nästan som gjutna tillsammans

Men vår kärlek kvävs, den slutar andas
och lämnar mig kvar med brutna tankar,
frusen å strandsatt, utan någon kraft alls
samtidigt som jag dras ner i ångesten
av våra förflutnas ankar…

du var som en;
solstråle under en vinternatt
en kompass, åt en vilsen man
som en kontrast, till inget alls
å en hjälpande hand, med drivande kraft
när livet var kasst…Du var en stjärna,
men blott en spegelbild av vårat himlavalv
då du gav ditt hjärta till en annan killes hand
och lämnade mig mitt i ingenmansland…

Fleshbuck:

Mina ögon vill instinktivt se att solen lyser
Men samtidigt inte bara döma bokens yttre
Jag blickar djupt...
Sänder en tanke långt iväg till en vilsen brud
Som efter åratal av känslomässigt hat saknar mod
Vad vet jag.. hon är kanske närmare än vad jag tror

Tänk efter.. har du levt din liv?
Eller varit instängd och vetat shii

Människorasen är en egoist
Men tänker ofta efter.. efter en kärlekstvist
Been there, done that, som de flesta säger
Men när de ligger på marken och känner regnet
Inser de att deras liv är en bluff
De hade inte en aning om att livet va tufft