Jag skriver om barnet som lider i graven med knivar i magen och grinar av slagen
Han har alltid varit underskattad
blivit blåst på hundralappar
tänker på livet och har knivar under jackan
utan att fatta har han slutat att rappa
mutat sin pappa för att sluta att snacka
Han vill vråla och skälla
men har hårda föräldrar
så tårar förväntas
men vågar han skämmas ?
blir sårad och lämnad
det får inte hända
han gråter för jämnan
den hårdaste känslan
i den svåraste människan
Pojken jag snackar om blev skallad i nyllet
han kallas för Nybbe som alla förtrycker
och jag pallar inte trycket
för jag famlar för mycket
För några ynka stavfel
Är jag ensam vid min gravsten
Inte det bästa jag har gjort men kommentarer uppskattas