Flickan och vännen. [En dag på Gröna Lund] Tänkte berätta om en grej som hände på jobbet förra veckan. Detta är en verklig händelse. Inte ett ord är falskt. Det var en vanlig dag, regnet jagade bort solskenet Jag stod vid ett lyckohjul och nötte foten mot bordsbenet Blev belönad av en lugn dag av väderprognosen Gröna lund är inte lika populärt när änglar gråter Minuterna gick och timmarna sprang som vid msn Men efter en stund kom det fram en flicka.. och hennes vän Flickans händer dansade framför mina röda ögon Sekunden efter fick mig att inse att flickans öron var döva Vännen sade att flickan undrade om dem kunde höra Fingrarna slutade dansa och pekade mot nallarna Snabbt svarade jag att nallarna inte kan höra någonting Aldrig dela en tår till låtar som är vackra Hon kan aldrig höra andra barn skratta Aldrig förstå andra Aldrig någonsin lämna en mikrofon använd Jag kände mig skyldig för att jag klagar på att vara allmän Ytterligare ett slott av ateism byggdes av sanden Varför beröva en flicka på ett sinne? Ibland är allt bara så jävla orättvist Kan dem dö? frågade vännen efter flickans handrörelser Nej - sade jag. Dem kan aldrig dö heller. Kände bitterheten jag fick för världen och mina känslor Fick avsmak för mig själv och alla andra människor I nästa sekund lovade jag tyst mig själv att ändra alltet Omfamna ljudet av varje regndroppe som landar på marken Var det identifiering av henne i nallarna eller mig i henne? -Hon tycker dem är tråkiga, sade vännen. Försvunnen i mina tankar, men kände illningen i ryggraden Frågade varför, men lämnade inte rum för en förklaring Försökte uttrycka mig, men stammade i det kärleksfulla hatet -Man behöver väl inte vara tråkig för att man inte kan prata? Dog inombords när jag förstod att kommentaren var opassande Då sprang båda tjejerna iväg, skrattandes.