Fegon_ & -Trikkantolala- Två muntergökar, del ett.

Fegon_ & -Trikkantolala- Två muntergökar, del ett.

Fegon
Vänder mig om, hör något som låter men rummet är bäcksvart
vemodet kommer, blundar och önskar att stunden ska lämnas
Lämnas bort, kastas iväg för jag vill tillbaka till det konkreta
jag vill visa mitt lugn, det ni aldrig får veta om ni så letar
Där nu har jag det, mitt emmellan melankoliken och koleriken
Nu kan jag göra det jag tänkt, och strunta i allt om retoriken
inlåst i det mörka rummet, här finner jag det jag alltid viljat
Patetik må ni skrika, mitt jag svarar jag, rent andligt skildrat
Hur vill ni se mig? det är trots allt Whoafolket som format mig
Ska jag, va han som säger va han tycker men sedan ångrat sig?
Ska jag, va han som står för min sak och ger fan i omdömmet?
Ska jag, va han som rimbögat sen blöjan hemma i pojkrummet?
Ska jag, va han vars liv består av våld, livet som droger formade
Nej, ska vända mig om, slåss för den jag är som Roger Pontare
Jag kan ej råför att jag har gåvan att sätta ord på mina känslor
kan hata det jag hatar, men aldrig gå emot alla er fina människor
Jag är dock för amorös för att kunna hata ditt oskuldsfulla hjärta
Men i mitt mörka rum, kan du se tjugo oskuldsknullade stjärtar
Vänder mig om, hör något som låter men rummet är bäcksvart
vemodet kommer, jag blundar och önskar att stunden ska lämnas..

Trikkantolala
Sitter här, med ett blankt A-4 som man gjort flera gånger förr
Bemödar sig att fylla det med ord som ska regla ångerns dörr
Kemiska substanser, nej, söker glädjen när jag skriver verser
Men när rimmen tar slut? Hur ska jag behandla livets pärser?
Ska jag följa mitt hjärta? Vara vis och ändra allt ni påpekar?
Ska jag dölja min smärta, säga att jag mår bra och blåneka?
Ska jag uttala mig egenkärt? Som en sådan som prisar sitt jag?
Då skulle ja säga: min enda styrka är att ja kan visa mig svag!
Hur jag än vågar mig på att verka liten så försvinner mitt mod
Hur lite jag än vill berätta hur jag mår idag så finner jag ord
Det är något fel, vad är meningen? Nu är alla röda trådar slut
Vill ej prata med psykolog, då skulle ja bara få han att gråta ut
Vår och Sommar nalkas men då vill jag ändå bara stanna inne
För i mitt inre är det alltid den kallaste vintern i mannaminne
Även om ingen metafor kan beskriva detta sår så försöker jag
Min självbild rivs av en spegel för där är den jag möter svag
Skriker åt mig: "Lär dig, ditt liv går i moll så sluta sjung ut!"
Jag ju ser ingen mening i denna texten så jag sätter punkt nu.