Hur vore livet utan kärlek?

Vem har sagt att kärleken finns överhuvudtaget till att börja med? Och om den finns, finns den tillgänglig för alla eller bara ett par få utvalda? Personligen tror jag inte ett skit på "kärlek", det är bara hjärntvätt.

Sen: Vad livet går ut på? Hmm.. Att födas, leva sitt liv och sen dö? Finns inget större syfte såvida du inte är religiös. Försök att ha så kul som möjligt under färden mot graven är väl det som är "meningen" med livet I guess.

//

Människor skulle inte vara människor om inte kärlek fanns. Vi är känslosamma djur. Och sorger skulle absolut inte minska om kärleken inte existerade. Utan kärlek skulle vi ju inte känna någon samhörighet med vår familj och vi skulle inte ha något socialt liv överhuvudtaget. Kärlek och medkänsla är det som gör oss till människor och det som skapar djup lycka.

Om inte kärlek existerade i någon form alls, skulle vi var apatiska robotar och livet skulle inte gå ut på någonting.

kärlek är inte bara mellan människor, det kan vara kärlek till en hund, till musik, mat, natur, skor-whatever.

drogo

det där säger ju emot sig själv. att känna samhörighet till sin familj är nånting helt annat än kärlek och har ingenting med att vara människa att göra. kan bara hålla med gaia annars

hade inte kärleken funnits hade vi varit spirituellt och andligt döda.
inte mycket till liv med andra ord..

thisisart

och vad vet du om det?

Kärleken, finns, men har blivit en produkt. Köpa kärlek någon?

Livet skulle vara meningslöst, som tidigare nämnt så existerar kärlek i många olika förhållanden (och då menar jag inte bara "typiska" förhållanden). Det beror ju på hur man definierar kärlek.

Är det mänskligt att leva utan kärlek?

det där säger ju emot sig själv. att känna samhörighet till sin familj är nånting helt annat än kärlek

Är det? Om jag inte kände kärlek till min familj skulle jag nog inte känna någon som helst sammanhörighet med dem. De skulle vara minnen av en tidigare (ganska olycklig isf) del av mitt liv, men inte mer än så.

det enda tngsten för på detta forumet är å slänga ur sig bittra kommentarer.. jävligt fjantigt.. ta dig i kragen för fan.. för att svara på frågan så skulle livet kännas riktigt jävla trist utan kärlek.. "att känna samhörighet till sin familj är nånting helt annat än kärlek och har ingenting med att vara människa att göra" vafan är det för dum kommentar? familjen sätter man ju först.. dvs den största kärleken bland relationer.

Ang samhørighet till sin familj, mænniskor ær flockdjur. kærlek eller no kærlek.

Ter-g2: Vissa setter familjen først men långt ifrån alla . Kærlek och vilka relationer vi prioriterar ær olika før folk.


Folk generellt verkar leta efter ensidiga svar på frågor som har lika många svar som mænniskor..

det enda tngsten för på detta forumet är å slänga ur sig bittra kommentarer..

Alla kan väl inte vara hippies?

haha,, ^^ om det är sånna som åker till woodstock och gör självmords ritualer så tror jag inte att alla kan vara sånna naae=P

ter-g2

*hi hi*

nybbe pratar ju om kärlek som i kärlek mellan två individer i syfte att fortplanta sig eller bara ha en trofépartner att visa upp för polarna eller vad det nu handlar om. att känna samhörighet till sin familj handlar inte om det. en sådan kärlek är dels socialt tabubelagt och även straffbart i vissa fall och dels är det också delvis motsägelsefullt ur ett evolutionärbiologiskt synsätt. och familjeband är definitivt ingenting unikt för människan som art utan snarare tvärtom.

att känna starka känslor för en annan person, ett husdjur eller vad det nu handlar om är rent fysiologiska responser som troligtvis har någon form av funktion. precis som hungerskänslor, smärta eller flyktbeteende. att vi sen lägger stor vikt vid en av dem betyder egentligen ingenting och har inget syfte eftersom det inte existerar några syften. och gör klar skillnad på funktion och syfte nu

meningslöst...

Gäller det här enbart kärlek eller andra känslor också?
Klasskillnader skulle ju fortfarande finnas, och ekonomiska problem osv osv..

Men du har ju såklart en poäng med det du säger..
Du kanske borde kolla på Equilibrium om du nu inte redan sett den :)

Ett liv utan kärlek skulle me största sannolikhet driva en till djup depression..

xelly

igen, vad vet du om det? och vafan menar du? att alla singlar är deprimerade? och hur länge kan man vara singel utan att drabbas av det? alla har olika behov och jag tror att det är lite väl våghalsigt att dra sådana slutsatser och försöka (?) få det att låta som statistik

Gäller det här enbart kärlek eller andra känslor också?

Menade alltså inte kärlek till familjen och vänner utan om relationer och sånt. När jag sa att man typ inte behövde fixa sig eller nåt bara för att man inte kan vinna ett skit på det menade jag liksom kille+tjej :)

Undrar vad man skulle sträva efter, alla har väl sina mål och drömmar iof men att aldrig få träffa den rätta tjejen/killen liksom...skumt



bperb:
Word

nybbe

mycket av det där är ju bara sociala konstruktioner. kärlek, karriär och framgång är ju bara begrepp skapade och definierade av samhället vi lever i. vi strävar efter det eftersom vi förväntas göra det och att ses som annorlunda är för oss människor jobbigt. att vi känner närhetskänslor till människor som vi hoppas på kunna skaffa avkomma tillsammans med är ju ett resultat av evolutionära processer, men knappast "nödvändigt". det finns inga mål eller syften med livet, och därför heller inga nödvändigheter. det är ju extra tydligt nu när många människor sätter karriär framför familj och barn. det går trender i vad som gör livet värt att leva, men det har ingenting med vad vi är "skapta" för att känna, men däremot kan ju social utslagning för de som inte följer normen, exempelvis de som inte väljer att skaffa partner, säkert orsaka obehagskänslor. i vissa fall är det nog självvalt, men där det är oavsiktligt kan det nog pga av grupptryck och föreställningar om hur det "ska" vara ge dem känslor som kan komma till uttryck av depressioner och liknande

bperb

till synes tillräckligt känner jag; man har i livet haft sina ups n' downs med kärleken och de tillfällen då jag fick mindre kärlek har det påverkat resterande av känslor osv.

känner att jag (och självklart talar jag ur en helt subjektiv synpunkt som alltid) har mått sämre spirituellt de tider, svårt att få kontakt med mig själv och känna hur jag verkligen känner. hade jag varit HELT OCH HÅLLET utan kärlek kan jag ju bara spekulera i hur jävla pissigt jag skulle må.. därav mitt uttalande.


Vad vet du om vad jag vet förresten?

bperb Då syftade jag på all sorts kärlek och inte bara den typ man får av en partner.
Om ingen i hela världen skulle gilla dig dvs visa dig kärlek, hur tror du då att du skulle må?

Och det där med att kärlek är en produkt av samhället är ju sånt jävla BS. Kärlek och gemenskap är något människan måste känna till andra för att må bra, den som säger annat lurar sig själv. Vi är ett flockdjur och inte gjorda för att leva ensamma. Hur bra tror du de människorna som sätter karriären före familjen mår? Där kan vi snacka om en produkt av samhället vi lever i..

xelly

poängen var väl att det var kärlek mellan två människor som åsyftades. men skit samma. för att upprepa mig själv igen, kärlek och gemenskap (i grupp och inom familjen) är troligen nödvändigt för att vi ska må bra, men den diskussionen handlade ju om att man skulle bli människa och att det som karaktäriserar oss som människor skulle försvinna då. de stämmer ju inte. det är lika spritt bland andra djur och har ingenting med att vara människa att göra. om nu en människa helt skulle sakna kärlek, att kunna ge eller få, så är det säkert på vissa sätt påfrestande iom de sociala normer som vi lever i, men oavsett om det är frivilligt eller ej och hur du mår över det så har det absolut ingenting med att göra att vi är människor. att säga att livet blir meningslöst är fel eftersom det inte finns nån mening, att säga att det gör oss mindre till människor är också fel, eftersom det inte är en unikt mänsklig egenskap utan skulle jag vilja säga standard inom den grupp av djur som vi tillhör

vafan. det är ju egentligen inga problem att leva utan kärlek men frågan är om det är så jävla kul. visst, sorgerna minskar men lyckan minskar samtidigt.. kärlek är en jävla drog fan, och just den skulle jag inte vilja leva utan HELA livet.

om nåt så går väl utvecklingen av det mänskliga beteendet från kärlek och gemenskap till fördel för exempelvis att prioritera stora bröstmuskler, flådig bil och en fin yrkeskarriär. det är väl en ganska generaliserande och icke-vetenskaplig observation, men iaf. huruvida den (eventuella?) utvecklingen gynnar eller missgynnar oss som art spelar egentligen ingen roll. vi lägger stor vikt vid det vi kallar för känslor, men om vi inte klarar av att kontrollera eller anpassa oss till dem så är vi helt enkelt en dåligt anpassad art som förr eller senare kommer att konkurreras ut. vi lägger så mycket energi på att se oss som människor att vi glömmer bort att vi är djur.

bperb Absolut är vi djur. Och som många andra djur så har vi förmågan att bli kära i varandra.. Vissa djur arter är mer kärlekskranka än andra och människan ligger i toppen där..