Värsta tiden i ditt liv?

Beror lite på vad du menar matriellt eller känslomässigt.?

När jag sommarjobbade bort hela mitt lov/liv :)
Dock var det soft i skolan hösten därpå. Var typ rikast av alla!

elitz.. nu är jag inte helt säker men jag tror inte att i-lands-problem passar i den här tråden

Har ärligt inte haft någon värre period i livet typ. Såklart har man haft skeetna dagar samt veckor men det räknas inte riktigt ändå, detta var fan 8 veckor av solsken som jag spenderade i en mörk lagerlokal tillsammans med 3st 50+snubbar som bara var tysta eller garvade åt dåliga skämt.
Gick upp 7 varje morgon typ, hoppade i säng 22 varje kväll typ.
Självklart ett I-landsproblem, har typ inga andra problem än så länge

När min låtsas (plast, halv, whatever u call it) pappa tog livet av sig när jag var 12 år gammal. Att det just var jag som hittade honom också gjorde inte saken bättre. Mådde dåligt i ett år ungefär och tappade i stort sett alla mina kompisar, då jag isolerade mig ifrån omvärlden. Tror definitivt att det inte har gått över riktigt heller. Saknaden är stor. Just nu så är den väldigt stor, då min riktiga pappa, fullständigt skiter i vad jag gör och mår. Dock påverkar det mig inte alls lika mycket som för 14 år sedan och jag är inte heller lika inåtvänd.

För att gå lite framåt i tiden, så var det att jobba på The Phonehouse i 6 månader. Dålig stämning, taskig chef och dålig lön. Var inte värt det och gjorde mig återigen deprimerad.

Tre år i dagligt narkotikamissbruk. Tog hjälp från min arbetsgivare.
Läs bloggen i signaturen för mer info.

just nu och sen ungefär ett år tillbaka..

Är det min självcentrering som spelar mig spratt eller var det där riktat till mig, Baldur?

spliffy
hahaha nä det var din själv centrering.. fast jag var å andra sidan rätt otydlig kanske :P
det gäller mej iaf..

men sär skriv

^
..jag tror han menar att hans egen värsta tid har varit det senaste året.

jag har inte haft någon speciell svår tid, men dom 2 senaste månaderna har varit keffa som fan.. Mest pga diverse olyckade relationer och arbetslöshet.. Man får ju lite perspektiv när man ser hur andra haft det men men, det finns ju alltid någon som har det värre såvida du inte är ett föräldralöst hivsmittat barn i Darfur..

nydumpad och totalpank med en hyra i en handen och socbidragspappersbunten i den andra.

fast det löste sig bra för jag fick jobb typ 5 dagar efter det :)


ohhhyeeah

december 2005 - december 2006 var skit

Efter ungefär sex års kontinuerligt drogmissbruk (främst cannabis men även mycket benso, amfetamin och till viss del opiater) var jag jäääävligt risig förra vintern. Tog slut med tjejen sen tre år och jag var ett jävla vrak. Hade gått en längre tid på amfetamin och hade minst sagt gott om hjärnspöken.

Allt vände dock för ganska precis ett år sen när jag blev häktad och dömd till finkan i några månader. Kom ut i slutet av Augusti och har sen dess, förutom ett par holkar och några fyllor, varit "drogfri" om man kan kalla det så.

I dagsläget skuttar jag på kryckor efter att ha slitit sönder ett ledband i knät på snowboarden, men annars tränar jag mycket MMA, åker bräda, har näääästan lyckats byta umgänge helt och skaffat ny lägenhet efter att jag blev vräkt ur min förra.

Har aldrig någonsin varit så tillfreds med mig själv. Självkänslan är på topp, jag mår kanon både psykiskt och fysiskt (förutom knät just nu då, men det läker ju.), och det mesta verkar gå min väg just nu. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så bra som jag gör nu.

Spliffsheriffen P27 & tokfan P21:
Är mäkta imponerade utav det ni åstadkommer. Har inte själv haft problem med droger, men har haft vänner som numera inte lever pga dom. Kan väl också räknas som en jobbig tid i mitt liv.

Att ta sig ur detta missbruk är något som är beundransvärt.

Den värsta tiden i mitt liv är helt klart perioden innan och efter jag bestämde mig för att bli drogfri. Jag var så långt ner på botten man kan komma av subutex, tjack, benzo, rök heroin osv.. Låste in mig i min lägenhet i flera veckor, pratade knappt med någon, och tände av. Fy satan vad min kropp värkte! Låren krampade som jag vet inte vad.. Men jag genomled de dagar de tog för mig att bli någorlunda stabil. Förstår inte nu efteråt, hur jag pallade utan avgiftning eller liknande..

Hur jag klarade mig ur i fortsättningen (jag har hittils varit drogfri i 1 år och 1 månad) finns det många skäl till.
Jag tog bla. avstånd från mina såkallade "vänner", jag började sakta men säkert ge mig ut i det sociala (jag började att sjunga i en kör tex och det lilla steget var en stor räddning för mig tro det eller ej), jag fick en katt någon dag innan jag slutade knarka och den katten gav mig en känsla om att jag var behövd och jag fick rutiner och kärlek, jag började skriva för att ventilera allt som hänt under åren, jag började på en tolvstegsbehandling, och jag hade mina drogfria vänner som fanns kvar för mig trots all djävulskap jag gjort mot dem under åren..

kanske låter fjantigt, men högstadiet va lätt den värsta tiden i mitt liv. när jag bröjade sjuan va de 2 tjejer som gick i nian som betsämmde sej för att göra mitt liv till ett helvete(jag hade aldrig sagt ett ord till dom) från första dagen, sen tog nästan hela skolan efter, dom kalalde mej hora, spred så fruktansvärt elaka rykten om mej, stal mina grejer, skickade brev hem till min familj, ringde hem till mej när som helst dygnet runt bara för att säga att dom tyckte jag va ful etc. o så fortsatte de enda tills jag bröjade gymnasiet då jag flyttade till en annan stad o fick börja om på nytt. förstår inte än idag vad som fick dom att göra så. jag va helt normal, inte vidare ful o hade massa kompisar(vilka jag visserligen förlorade för ingen ville till slut umgås med mej på grund av allt). kanske som sagt låter löjligt, men de va totalt knäckande.

Några år av min barndom, innan vi kom till det trygga landet Sverige.

Skissen Nä så jävla löjligt låter det väl inte. Högstadiemobbing är rätt jävla hemsk. Dels är den ofta jävligt elak och dels är man ju ganska känslig i den åldern.

Jag kan tydligen inte skriva en mening utan att ha ordet jävla i den....det känns som en hemsk grej i mitt liv.

Januari-Mars 2008, då två polare och en nära vän till familjen går bort. Den ena polaren dog i en bilolycka dagen efter den andra polarens begravning. Under den tiden så var det jävligt mörkt var även nära att bli av med lägenheten och min utbildning under samma tid.

och 1999 när pappa fick för sig att dra och all skit han körde mot morsan sen plus att gamla släktingar gick bort, visserligen naturligt, men det tänkte man inte på då.

de senaste 2 åren skulle jag mer än gärna radera ur mitt liv. mamma dog för 2 år sedan när jag var 15 och att flytta till min pappa som jag träffat varannan helg innan var väl inte det roligaste. life sucks fortfarande men saker o ting börjar äntligen bli bättre.

2000 fram till kanske 2002.
En väldigt tuff skilsmässa som jag fortfarande mår dåligt av att tänka på.
Det blev ju inte bättre av att det inträffande under tonåren då man redan har ett visst mått ångest och självhat.
Allt sköttes så jävla dåligt från min fars sida och vårat förhållande är långt ifrån hur jag vill ha det.

Enola F23

tung skit, tungt av dig att stå på egna ben så fort efter

Jag lyckades på något sätt skaffa mig en bra pojkvän där 2002 (samma som jag bor med nu)

grattis, låter som om du behöver ett break och en partner som kan ge dig det stöd du behöver.

Åk3-åk5 är nog den värsta tiden. Speciellt femman. Mobbad, trakasserad, utfrusen, ätstörningar blablabla. Har förträngt det mesta, men känslan av skiten som sitter i fortfarande och återkommer ibland. Speciellt gällande det sociala. Vet faktiskt inte hur jag tog mig igenom det alls. Jag hade några goda vänner och en fin familj, antar jag.

Och därefter trean på gymnasiet. Mådde helt enkelt fruktansvärt dåligt av olika skäl. Bestämde mig för att det fick vara nog när jag tagit studenten, reparerade, raderade och reducerade massa saker i mitt liv och sedan dess har jag mått mer eller mindre fantastiskt även om några små svackor.

Nyss, när jag satt och lyssnade på musik på Spotify, kom det någon reklam.. eftersom jag inte betalat fett med cash.. Jag trodde jag skulle dö.. Det var riktigt jobbigt.

I hear you...

Jag hade en jobbig period när jag va ca 18. Jag var pimpin rätt easy och hade naturligt vältränad kropp och så fick jag värsta njurproblemen som en blixt från klar himmel och jag svällde upp som en ballong. Läkarna visste inte först va det var men det visade sig att vattnet som ska blandas med blodet gick ut i kroppen i stället, vilket utöver svullnader även resulterade torrt blod och högrisk för blodproppar = evil bråd död.

När de väl började slänga i mig hästdoser med cortison, vätskedrivande och blodförtunnande för att stoppa symptomen så bröt cortisonet ner alla muskler och gjorde mig svullen istället. Så jag fick uppleva hur det var att knata runt i fatsuit ett par år och kunde bl.a. konstatera vad det gör för pimp-statusen. Size matters.

Nu är jag tack & lov i form igen.

Hm, på en arbetsintervju nyligen fick jag helt plötsligt frågan "Tycker du livet varit lätt mot dig?"... Haha vilken jävla fråga. Som om man vill leka psykologitimmen på en intervju. Litet test dära.
Men nej, livet har inte varit så lätt mot mig. Min värsta period började när jag nyss fyllt 16 och jag diagnoserades med en ovanlig och autoimmun leversjukdom, som jag med all sannolikhet kommer få leva med resten av livet, och även äta immunhämmande medicin mot. Det var väl en jävligt jobbig period, och ensam. Jag levde nog aldrig ett "tonårsliv" direkt, isolerade mig ganska mkt. Var inte bara sjukdomen jag var tvungen att ta utan en massa annan skit också (klarade mig dock genom gymnasiet med över medel TROTS allt). Hade heller ingen familj som stödde mig direkt. Var inte förrän jag var 20 (då värsta biverkningarna släppt) där nångång och jag fick känna lite kärlek och stöd för första gången som bördan lättade lite. Men det är en ständig sten på hjärtat att inte ha sin hälsa. Min kropp är ganska svag, men det syns inte på mig. Och många glömmer bort det faktum att jag ens är sjuk...

Corazonzita F23
Även om sjukdomen i sig låter trist så tycker jag ändå att det låter värst att du levde ensam, isolerad och utan stöd från 16-20.

Egorius P30
hahahaha vaaaa

panikångest + social fobi i snart 2 år. går inte en dag utan att må dåligt. förhållandet spricker mer och mer, tappat rätt många vänner, isolerat mig totalt. Missat 2 år i skolan.

Men jag ska inte klaga.. jag lever ju. Än så länge.

anna_m_maria

hehe high five är i samma sits

Egorius P30

Haha inte som jag levde helt isolerad direkt under den långa perioden, man kan väl mer beskriva det som "skyddat" och "I'm a rock, an island" tänkandet och vänner hade man ju stöd från. Jag började "ta tag" i det när jag var 18-19. Man kan inte välja sina föräldrar och hur de agerade i det förflutna tyvärr.

Corazonzita F23
bit ihop det blir bättre

från födseln tills......................vet inte än kanske håller det på att bli bättre....

Jag tror det att det håller på att bli bättre men ibland känns det som önsketänkande.
Det är väl liksom som att det vanligt folk verkar ta för givet verkar vara för bra för att vara sant för en själv för att man aldrig har haft det mest basala som krävs för att man ska kunna må bra.

Corazonzita F23
Okej, tur det då. Jag hade blivit suicidal utan stödet från mina vänner. De brukade komma förbi sjukhusen med filmer, chips & stuff och bara hänga.
Men vad var det fel på dina föräldrar då?

snapphona
Det behövs väl inte så mycket, vänner och gärna nån partner som bonus. Resten är lyx.

RenegadeHard

Såklart, jag hade min "emo-period" 16-20. Nu är jag vuxen. "What doesn't kill you"....... blablabla...

Egorius P30
Yup, I know. Kortisonbehandling är inte speciellt trevligt, käkar fortfarande det, dock i mindre mängder än på den tiden. Jag har fortfarande lite "hamsternypkinder" hahaha.
Det är en lång och komplicerad historia med en massa vändningar, och inget man diskuterar på ett internetforum direkt. Ok att jag kan vara öppen här på whoa, men inte så öppen. Men som sagt, man kan inte annat än acceptera det som varit utan bitterhet. What's done is done. Och jag är inget barn/tonåring längre. Man går vidare och ser framåt istället

Egorius
Precis det är nog bara det som behövs...men vad/hur är en vän?
Hur kan man vara säker på att någon verkligen är ens vän?

Tänk om man verkligen inte betyder något för nån, tänk om folk ljuger, tycker synd om en eller bara vill hämnas pga av vad någon annan har gjort eller pga av ett misstag man själv gjort?

Hörde igår eller för några dar sedan på tv en nerökt vit indiskhippieguru sa att oro är som att be för det man inte vill ha. Har tänkt på det sen dess och det gör mig bara ännu mer orolig.

Oroar mig som fan, men det är inte så konstigt,
för jag har varit med om en hel del oxå och det är svårt att sluta vara rädd när man vet att många människor beter sig som skit, många bra människor kan inte förlåta misstag ger upp överger och i värsta fall hämnas oxå osv.

En fd vän sa en gång en sak till mig som först fick mig skratta och sen gråta.
"Det du är mest rädd för har redan hänt"

Man kan tolka det på flera sätt

1. Om du inte hade varit med om att ha blivit lämnad så kan du inte vara rädd för att bli lämnad.

2. Att genom att man oroar sig så kommer man skapa situationen man är rädd för.

3. Att oro är det undermedvetnas sätt att berätta att något hemskt har hänt.

4. Att oavsett om det man är rädd för händer eller inte så lider man ändå över det och därför har det hänt även om det aldrig händer i verkligheten.

osv osv

Jag kan nog köpa att det största problemet är rädsla för framtiden som förhindrar en att våga leva i nuet, men även om man vet vad problemet är, är det inte säkert man har lösningen på problemet.

Vad är det för fel på Kortison ?

Hur botar man oro?

man slänger i sig droger testat och beprövat :D

RenegadeHard det löste ju inget av dina problem, inte ens kortsiktigt...
btw, jag tror jag kom på svaret själv ändå...

Först måste man ha tålamod, man måste våga ge och få kärlek, sen måste man ha tålamod och vara stark nog att förlåta sig själv och sin kärlek och sen måste man ha ännu mera tålamod för att acceptera att det tar tid att läka, en så jävla evigheters jävla tid att läka.

Det ligger en sårbarhet i det, man klarar det inte själv, man måste ha någon som påminner en om att det tar tid och att det lönar sig att ha tålamod och man får inte glömma att påminna sin kärlek om precis samma sak.

Det borde vara lätt att komma ihåg ändå glömmer alla det ibland.

RenegadeHard
jag kan höra dig sjunga det med din underbara sångröst...:P
Har du några mer dåliga förslag, undvik snusk om du kan?

Jag hade en ganska rejäl svacka från det att jag var 9 -10 tills jag var runt 19 -20 sådär.
När jag var 18 fick jag diabetes i samma veva som jag kom på att jag förmodligen hade varit deprimerad ända sen tioårsåldern och började därför gå i terapi och proppa i mig en massa antideppressiva. Var sjukskriven i två år.
Det var nog den värsta tiden i mitt liv.

Jag har haft två skit jobbiga perioder!

En var när min farsa satt på kåken i ett och ett halft år, jag var 10-11 år när han åkte in.

Det var andra gången jag verkligen grät på riktigt (första var när min farfar dog), han och min mamma och jag skulle på möte med en psykolog, men han kom aldrig och då fråga jag varför och då sa dem att han hade åkt in!
Fyfan vad jobbigt det va, jag åkte dit varannan lördag (mer en vad jag brukar va hos honom, förut va jag kanske 2 gånger varje år) och varje gång var det bara jobbigt att se honom i fängelse!

Min andra period är just nu, allt börja för två år sen när jag flyttade.
Allt går skit i skolan och så, massa problem med kompisar och så, har varit självmordsbelägen sen jag flytta.

Peace out!

dreggelpaj

Hur jag klarade mig ur i fortsättningen (jag har hittils varit drogfri i 1 år och 1 månad) finns det många skäl till.
Jag tog bla. avstånd från mina såkallade "vänner", jag började sakta men säkert ge mig ut i det sociala (jag började att sjunga i en kör tex och det lilla steget var en stor räddning för mig tro det eller ej), jag fick en katt någon dag innan jag slutade knarka och den katten gav mig en känsla om att jag var behövd och jag fick rutiner och kärlek, jag började skriva för att ventilera allt som hänt under åren, jag började på en tolvstegsbehandling, och jag hade mina drogfria vänner som fanns kvar för mig trots all djävulskap jag gjort mot dem under åren..

Grattis, bra jobbat. =) Och btw, tolv steg rules!

Peach

Tack!