Min mamma anklagar mig för att vara ensam-räv...
Så länge jag kan minnas har jag varit omringad av konstiga, snygga och trevliga människor som av någon anledning velat hänga med mig. De klassiska och bestående aktörerna har mestadels bestått av sporadiska vänner, trofast familj och en och annan mentalt störd granne. Allt som allt har jag varit nöjd med situationen och alltid sett mig själv som en social och extrovert liten mes.
Nu, ju äldre och finare jag blir, verkar jag på något sätt ha tappat min forna glans, och mer och mer befinner jag mig i ödemarken som en utskrattad och tanig ensamseglare. Jag chillar hemma med en bok, sitter och äter glass i parken, lyssnar på musik eller badar bubbelbad. Alla dessa aktiviteter utövas alena, och jag gillar det skaprt...
Anledningen till detta skryt, eller snarare presentation av verkligheten så som jag ser den, är reaktionerna jag får från min familj. Mamsen är helt till sig av oro, menar på att min personliga charm, min förmåga att interaktera med andra människor och mitt framtidskapital kommer få sig en törn. Jag menar på att det hela är lugna gatan, att hon inte skall ligga sömnlös och att allt är guld.
Jag trivs i mitt eget sällskap. Fattar inte prylen med allt detta stohej kring gemenskap och gos. Och stirrar inte upp mig i onödan.
Så vem röstar ni på?
Har jag eller mamma rätt?
Denna användare saknar häftigt citat samt förmågorna; att tänka, att stava samt förmågan att skriva begripliga inlägg.
|