Tsunami katastrofen

tack o lov inte...

dock så va d folk i min omgivning som va d...
nåt riktigt hemskt var en granne till min polare...
familjen åkte ner..föräldrar å två barn....

den enda som kom hem var en 11 årig kille....

fan va tungt d måste va asså =/


tsun..du va där antar jag??

fyfan, det är hemskt.
jo jag var där, förlorade mamma, mormor, morfar och lilla syster.
när jag kom hem hade jag precis fyllt 15.
det ärrar en otroligt.
det borde vara någon på whoa som varit nere också

Spitbull, det har gått två år och man har bearbetat mycket!
Känns inte så jävla svårt längre att prata om något.
Tänkte skriva något lite senare ikväll om hur allting gick till!

Tsun 

riktigt starkt av dig, hade varit intressant att höra din berättelse om det.

Jag hade en polare som var på plats.
Hon skulle gå ned till stranden på morgonen men de valde att ta sovmorgon den dagen.
Just den sovmorgonen gjorde att de överlevde.
De hann fly upp i bergen, deras hotell skadades rätt kraftigt och de befann sig högt upp i det så kaosartat blev det men de klarade sig.
Själv befann jag mig i Kuala Lumpur några timmar innan vågorna sköljde över Malaysia...
Har för mig att min pappa hade vänner som försvann med vågorna...

Det är starkt att du kan prata om det...
Riktigt.

Tsun 

Damn alltså.
Jag krossar mig själv genom att sätta mig in i din situation.
Fyfan, jag skulle aldrig klarat av att hantera situationen .
Jävligt jävligt stark måste jag säga.

m... vill skriva något men vet inte vad

kan inte föreställa mig hur det är.
kan väl säga, jag är glad att du klarade dig!!

take care

var du i thailand?

Har varit i de värst drabbade områdena på sri lanka strax efter, det var sjukt att se.

Bland annat ett tåg där tusen personer hade dött som fortfarande låg omkullvräkt inne i skogen, såg ut som ett leksakståg som någon hade trampat på.

Jag var där, det var tuffa tider när man kom hem.

De marks att tsunamin har satt sina spar. Inte att de ligger doda manniskor eller luktar illa eller sa. Utan mer om man jamfor bilder pa olika platser nu och for 3 ar sen sa ar det sjukt stor skillnad..

var du i thailand?

Har varit i de värst drabbade områdena på sri lanka strax efter, det var sjukt att se.

Bland annat ett tåg där tusen personer hade dött som fortfarande låg omkullvräkt inne i skogen, såg ut som ett leksakståg som någon hade trampat på.

Ja jag var i thailand, khao lak.
Hur var det i Sri Lanka?
Åkte du dit som volontär?

al3, jag vet kompis, sköt om dig


Min historia kommer nog senare ikväll iallafall,
ni andra kan gärna skriva här också!
Skulle vara intressant att läsa

Var inte där men är intresserad om hur det var, har kollat på några reportage/dokumentärer men var inget vidare tyckte jag.

skulle gärna vilja höra några berättelser också



starkt av er som berättar också..


peace n love

kr0nan_

men var inget vidare tyckte jag.

Nehe, så de som var där tyckte att det var party eller?!

Var inte så jag menade?

Menade att dem inte var bra gjorda, att dem kunde få fram mer, fattade typ inget av det dem sa osv.


Men men, vill du klanka ner så skriv allt i en lista sen kan du maila det till mig, men tjafsa inte i tråden, puss påré

tidda ? fint skrivet..

inte så många bra reportager eller dokumentarer har gjorts faktiskt.
läs boken "Och himlen var oskyldigt blå"
Den är riktigt jävla bra och bra skriven, träffade hon som skrev den i thailand.
Bra människa och bra författare.
Ett hett tips.
Skrivet från olika vinklar, hennes historia om vad som hände, mycket känslor osv.
Sedan har hennes mamma skrivit om hur det kändes att sitta i Stockholm och hur jobbigt det var för henne och om tankegångarna.

Riktigt starkt, jag lider med dig grabben..

tsun...


som alla andra sagt...fan va stark du e....me like =)

Själv känner jag konstigt nog ingen som drabbades eller så, känner några som hade kompisar och anhöriga där men ingen som hade någon riktig anknytning till mig själv. Ska bli intressant att läsa Tsuns historia!

En polare till mig var på väg att gå i land på ön som spolades bort helt (glömt vad den heter). Ett danskt par gick före honom och hans familj. Precis när även dom skulle gå av så drogs bryggan upp och båten åkte rakt ut från land. Lite läskigt om man tänker efter.

rensat lite, vissa människor borde tänka efter före vad dom skriver och VAR dom skriver det...



annars var jag tack och lov inte i khao lak, men en familjevän var där med fem vänner för att fira sin 70-årsdag, de var samtliga lite äldre. ingen av dem kom hem igen. =(

har för mig att det var någon på whoa som var där iaf, men kan inte komma ihåg vem det var just nu.

Jag var inte där men jag känner ett par som var där.

Har en arbetskamrat som var där och både hon och hela hennes familj klarade sig i stort sätt mirakulöst, det var en man som tog tag i hennes pappa o började dra i honom o skrika att dom skulle springa, annars var det helt tomt på gatan. Hade han inte varit där och dragit i honom hade dom troligtvis inte varit vid livet.

Sen känner min mor Pigge (Gotlänningen för er som inte vet), dom är gamla barndomsvänner så hon spenderade ett par dagar med honom för att han skulle slippa vara ensam.
Sen när hon kom hem blev hon tillfrågad av hennes jobb (Fonus) att hämta de första kistorna på Arlanda (det som visades på TV när Hans Majestät Konungen Av Sverige var där) och det gjorde hon med glädje (om man nu kan säga att det finns någon glädje i det hela men hon var väll mer glad över att få möjligheten)

Det var nog allt för mig

Stay strong !

Tsun

Jag minns när ja kom hem och försöka söka lite tröst i whoa, och så minns ja att du berättade vad som hänt dig. Fan vilken/har respekt ja fick för dig. Jag blev helt förstörd på det jag såg. Men att du fick vara med om det. Kommer ihåg en dikt du skrev till din mamma också. Det är nog det bästa ja läst i hela mitt liv.

Har en fråga för så blev det för mig.
När allt hända, tyckte du allt gick i paus eller snabbt?
Och minns du en bild i ditt huvud, en speciell som du brukar tänka på?

Själv glömmer jag aldrig efter att vi tog tuc tuc:en till vårat place och det kom en massa från phi phi. Och så fanns det en äldre man kanske 70 år som hade firat sitt guld? bröllop i thailand med sin fru.
Och så ringer han sin son och gråter o gråter o gråer över hur hans fru inte klarade det, ja har aldrig varit så ledsen för en annan person.

Här kommer en lång historia om hur allting gick till när jag var i thailand. Alla som orkar läsa får gärna fråga vad som helst. Jag har fått så många otroligt dumma frågor så du kan fråga vad som helst.
Den är väldigt lång, men jag uppskattar om du läser och ger mig dina tankar i min gästbok.
På förhand

Jag, min mor, min lillesyster, min mormor och min morfar åkte ner till Thailand i december för att få en semester från allting som var jobbigt hemma.
Hade sömnproblem och det började skita sig ordentligt i skolan. Så vi tänkte att en semester i paradiset skulle ladda om mina batterier.
Vi landade i Phuket Airport på eftermiddagen den 20e december. Vi åkte till ett hotell i Khao Lak som hette Ban Khao Lak.
I receptionen blev vi mötta av min barndomsvän och min lillesysters barndoms kompis familj. Mamma, pappa, son, dotter.
Vi gick ner till stranden jag och min vän Andreas. Vi satt i sanden i den tropiska värmen och såg ut över månskenet som speglades över vattenytan.
Vi tackade sen för oss och vi gick hem till våra bungalows som låg cirka 50-70 meter från stranden.
Jag vaknade nästa morgon med en otroligt energi kick och dagarna bara flög förbi.
Sola på stranden, strandpromenader till fruktstånden på den oändligt långa stranden, underbara fruktdrinkar och mysiga middagar med hela gänget.
Kvällen den 25e hörde jag hundar skälla när vi gick genom den lilla staden Khao Lak.
De var nästan som besatta, som om de visste att någonting var på väg. Tupparna var även vakna och gal högt.
Den kvällen började jag och min morfar bråka så han gick tillbaks till hotellet och vi stannade och åt middag.
Jag kom hem till min bungalow som jag delade med min morfar vid 23:00 tiden och han satt och väntade på terassen.
Kommer ihåg detta så väl, han satt och läste tidningen, drack en Singha Beer och rökte en cigg. Han sa till mig att sätta mig ner.
Vi satt och pratade om hans liv och hur han levt och hur han träffade mormor. Sedan pratade vi om min framtid och mina drömmar.
Han försökte nog peppa mig inför skolgången när jag var hemma igen. Vi avslutade allting med en kram och ett "jag älskar dig" och gick och la oss.
Hade svårt att sova men brukade ändå gå upp runt 9 tiden. Den här natten var magisk och jag somnade snabbt men som tur var som jag till 10:13.
Klockan är 10:13 och jag vaknar upp av ett dovt mullrande. Sätter mig upp i sängen och allting blir tyst.
Sen känner jag hela huset skaka och det sista jag ser är TV:n falla till golvet. Jag blundar kastar mig ner på det iskalla marmorgolvet.
Trycker in bakhuvudet mot den tjocka betongväggen bredvid min massiva ek säng. Innan jag hunnit ta ett andetag så svartnar allting.
Jag hör ingenting, jag ser ingenting, jag känner ingenting. Det kanske går 10 sekunder och jag känner stora, hårda, tunga saker slå mot min kropp.
Jag börjar trycka bort allting jag känner nudda mig och efter ytterligare 3 sekunder inser jag att jag inte kan andas.
Efter en sekund som kändes som en evighet inser jag att jag är undervatten. I säkert 30 sekunder fortsätter jag forcera bort alla objekt som rör vid mig.
Nu känner jag en varm känsla, en underbar känsla, någonting som inte kan beskrivas med ord. Jag var lycklig. Lyckligare än jag varit i hela mitt liv.
Och jag känner värmen i vattnet men även den hemska smaken av salvatten, mina egna spyor och sand som knastrar mellan mina tänder.
Nu ser jag ett stort ljus framför mig och när jag sträcker ut min arm så är jag uppe vid vattenytan.
Allting jag ser är väldigt mörkt brunt vatten och bråte som ligger som ett tjock täcke över ytan.
Jag hinner inte skrika, men jag hinner tänka.

Min första tanke var: Ljudet från sirenerna jag hör måste vara varningssignaler. Alla måste utrymts och glömt mig.
Vart är alla? Jag ser ingen. Det känns som något jag sett på TV. Någon översvämning eller något.
Jag åker ner under ytan igen, den här gången i ca 10-15 sekunder. Jag kämpar mig upp till ytan igen.
Nu känns det som jag åker i en jättelik vattenrushkana för allting strömmar så snabbt in mot land.
Det kändes även som trappsteg under mig för jag kommer ihåg att det var ojämnheter i vågen.
Kändes som jag föll över minst 10 kanter. Ett fall på 20 cm, ner under vattnet, kämpa sig upp igen. 10 gånger om.
Till slut börjar jag tänka klart och jag ser mig om efter någonting som kan rädda mig från den jätte lika vågen.
Jag får tag på en el-lina som hänger ner i vattnet och jag virar den runt min arm och håller i mig så hårt jag kan.
Efter 5 sekunder kommer ett säkert 5-6 meter stort träd rakt emot mig. Jag vägrar släppa och håller mig fast.
Trädet slår emot min kropp, grenarna river upp djupa sår. Men det märker jag inte då.
Tillslut orkar jag inte kämpa emot det jätte lika trädet eller strömmen, då släpper jag taget.
Samma visa om och om igen, ner, upp, ner, upp, ner och upp. Då, plötsligt får jag syn på någon slags balkong.
Den är precis påbörjad och bestod av tunna plankor. Jag får tag i en planka i hörnet av balkongen.
Nu befinner jag mig på tredje våningen på ett tre våningshus 1,5 km ifrån bungalown.
Jag drar mig upp med bara armarna och klättrar upp på den ofärdiga balkongen och går på tunna plankor 1 meter ovanför vattnet.
Det är otroliga strömmar under mig så jag halv springer och hoppar från en planka till en annan som brister.
Jag sårar nu mig grovt i innerlåret, längst upp på båda sidor bredvid pungen. Det blöder kraftigt men jag ställer mig upp.
Jag haltar närmare huset och tar mig upp 1 meter på vägen där dörrhålet var. En dörr ligger ner och blockerar ingången.
Jag skriker "help!" så högt jag kan. Då hör jag trappsteg inne i huset och en thailändsk man hjälper mig in.
Sårad står jag helt naken. Han springer iväg och hämtar byggplast som han ger mig som jag virar runt kroppen.
Han springer upp för några trappor på min vänstra sida. Jag fortsätter in i huset och letar efter ett handfat.
Handfaten funkade inte, det var tydligen ett nybyggt hus utan vatten eller el. Jag går ut på balkongen och möts av en Tysk.
Tysken är runt 40 år gammal. Han pratar inte engelska utan bara står där och stirrar ut mot alla hotell områden.
Säger någonting på tyska och går därifrån. Jag följer efter honom och vi kommer ut längst ner i huset.
I någonting som liknade ett garage utan garageport, vattnet är här runt 0,5 meter högt.
Vi vadar fram i lera och bråte, jag trampar på någonting vasst men mina sår känns inte alls.
10 meter fram ser vi den stora vägen som gick igenom hela Khao Lak och vi springer fram.
Jag springer åt vänster, han åt höger, sen ses vi aldrig igen. Det är fullt med folk på vägen, säkert 300 personer.
Alla är på väg någonstans, någon skriker, någon gråter, någon bara står där och tittar ut över allt.
Jag försöker få tag på någon som pratar svenska men stöter bara på 3 stycken danskar. De går ifrån mig.
Jag står där helt själv men möter till slut en svensk kille vid namn Marcus.
Marcus var i 30 års åldern och kunde inte se någonting förklarar han. Han förlorade sina glasögon i vågen.
Jag frågar om han saknar någon och han svarar att hans flickvän tappade hans hand när de sprang från vågen.
Vi börjar gå ner mot hotellområden och ropar ut våra anhörigas namn så högt vi kan.
Jag går bara ner 50 tills jag trampar på en spik och det börjar blöda, då vänder jag mig om.
Då fastnar min blick på någonting, det är ett vällt träd, massa plankor och en betongpelare.
Min blick fastnar i en ung thailändsk kvinnas ögon. Hon ligger under allting.

Jag får panik och springer upp mot vägen och ropar på hjälp. Då kommer 3 thailändska killar med mig och vi går ner.
Vi lyfter bort betongpelaren och en kille lyfter henne och springer ut till en pikup på vägen som sedan åker iväg.
Det var sista gången jag såg henne. Alla ben såg ut att vara brutna i hennes kropp men hon andades okej iallafall, det såg jag på henne och hennes ögon.
Jag springer runt och ropar ut mitt efternamn: "Eriksson!" om och om igen men inget svar.
Då snubblar jag nästan över ett gult täcke som ligger på vägen.
Under det ligger en thailändsk kvinna, helt naken på vägen. Hennes ansikte låg ner mot asfalten omringat av någon sorts vit gegga.
Det såg ut ungefär som grädde. Runt den vita geggan var det en stor blodpöl. Bilden sitter fortfarande kvar i mitt huvud.
Jag rör mig upp mot land och springer 300 meter upp mot land snabbt för någon ropar "a second wave is coming! a second wave is coming!*
Tystnad, sedan panik och skrik. Jag möts av några svenskar som säger till mig att komma in i deras bungalow.
Jag går in sätter mig och får ett par badshorts att sätta på mig och ett par skor. Tackar för mig och beger mig vidare.
Möter upp Marcus en bit längre fram. Han går med en tysk kvinna och en liten flicka. Frågor om flickan tillhör kvinnan.
Hon svarar att hon saknar sina föräldrar. En instinkt sa mig att vi skulle klättra uppåt. Vi började klättra igenom djungeln.
Vi klättrade runt 100 meter tills vi kom upp till ett hotellområde som låg i bergen. Seaview något hette hotellet.
Vi satte oss bland några fler svenskar och småpratar lite, det märks att alla är i chocktillstånd.
Efter ett tar kommer några mer listor och vi skriver på med våra namn och vilka vi saknar.
Sedan kommer en thailändsk kille och tvättar våra sår med någonting rött. Det sved till lite men inte så farligt.
Nu har jag ett snitt sår över magen som är ungefär 25 cm långt. Ett djupt köttsår på axeln. Sår på innerlåren.
Spikhål i foten. Ingenting gör speciellt ont. Efter 4 timmar av att bara sitta i solen går Marcus och jag ner mot stränderna igen.
Vi hittar ingen av våra anhöriga. Det blir sent och vi sitter bara uppe i närliggande djungel och väntar på nästa våg.
Sedan kommer det 4 bilar och ska hämta oss som sitter uppe i djungeln. Vi går ner och ska åka med.
Alla går in utom jag som kommer in sist. Jag får knappt plats. Jag står med ett ben på flaket på bilen och en hand i taket i bilen som jag håller mig fast med.
Vi åker i 1, 5 km till ett tempel där det är fullt av människor. Här händer det ingenting. Jag går omkring och ropar eriksson igen.
Sedan dör mitt hopp och jag går in i templet och sätter mig och bara stirrar mot ingången. Ingen av min familj kommer in där.
Efter 1 timme tror någon att det kommer en våg och alla springer ut ifrån templet och jag hopppar ut genom ett fönster och springer förvirrad runt.
Springer in i templet igen och råkar springa på en vällt dörr och sliter upp fotsulan på vänstra foten. Nu gör det ont, otroligt ont.
Det bara pumpar ut blod och jag kan inte gå. Jag hoppar på ett ben mot träden utanför. Där står jag i 10 minuter tills faran är över och kramar ett träd.
Sen får jag hjälp av amerikanska doktorer som plåstrar om och rengör mitt sår på foten. Sen går jag upp en våning i templet.
Där ligger jag på stenhårt golv bredvid 100 andra människor. Efter ett tag är det en svensk man som frågar om jag är svensk.
Vi småpratar lite och jag frågar om han har en mobiltelefon. Jag får låna den och smsar pappa "jag lever, vet inte var de andra är någonstans"
Skickar iväg det och hör att det kommer bilar utanför och vi ska tydligen iväg igen. Jag hoppar på en lastbil med några andra svenskar.
Vi åker ungefär 3 km och vi står på flaket på bilen. När vi väl är framme är vi vid en skola. Här ska vi stanna inatt.
Marcus var på bilen förresten, han går och lägger sig inne i skolan. Jag är inte trött så jag lägger mig i det daggvåta gräset vid en brasa.
Pratar lite med en svensk/australiensisk dykinstruktör och lägger mig sedan ner och tittar upp på stjärnhimlen.
Klockan är nu 01:00 jag ligger stilla här och fryser något otroligt, skakar i hela kroppen och stirrar uppåt tills klockan är 9:00.
Då kommer det soya mjölk med en bil, jag dricker halva 20cl påsen och slänger resten. Får ont i magen men går över efter 1 timme.
Sen kommer det bussar som ska ta med de som vill till Phuket. Hamnar på en lastbil igen dock.
Marcus väljer att stanna kvar eftersom han tror att Phuket Airport ändå är borta med vågen.

Bara svenskar i bilen, alla pratar med alla och en man ger mig en snusnäsduk som han blöter med vatten och lägger över mitt huvud.
Blinkar med ena ögat till mig och säger: "Det är inte kul med solsting"
Vinden blåser hårt när vi åker på motorvägen och det tåras i ögonen på mig.
Vi kommer till en uppsamlingsplats till, där stannar vi en timme och jag äter det äckligaste jag ätit i mitt liv.
Korvbröd med daddlar och socker i. Spyr nästan av att tänka på smaken. Så sött och äckligt har jag aldrig smakat förut.
Jag åker därifrån med en taxi till Peal Hotell som skall vara uppsamlingsplatsen för Apollos gäster.
Jag har redan insett att min familj är död. Undrar bara lite om Andreas familj. Tänker på det ett tag tills jag är framme.
När jag är framme är det en jätte kö till apollos kontor. De svarar inte på några frågor, för de vet ingenting.
Inte när hjälp kommer, inte var man fixar pass, inte när det går plan hem. Jag sätter mig i hotell lobyn och väntar på ingenting.
Efter 3 timmar kommer en man in i hotellet och går fram till mig och frågar om det är jag som är Maximilian. Jag svarar ja.
Han blir då tårögd och kramar om mig och drar iväg med mig in i baren och säger vi behöver en kall öl att prata över.
Det var skönt just då, jazzmusik och kall öl. Han förklarar att han är min pappas kusins gamla klasskompis.
Lars Skarke heter han. Han fixade ett hotellrum till mig och vi gick och köpte kläder och åt middag.
Senare går jag till ett internet café på andra sidan gatan och går in på MSN.
Pratar med pappa och några av mina bästa vänner kort om allt som hänt och läget här nere.
Orkar inte med det, det blev för jobbigt så jag gick tillbaks till hotellet.
Sen stannade jag på hotellet och han tittade till mig då och då för hans familj var också i thailand. Alla hade klarat sig.
Han var även volountär och hjälpte folk. 2 sömnlösa nätter och dagar senare när jag och Lasse sitter i lobbyn kommer Andreas, Andreas pappa Henrik och Andreas syster Caroline in i hotellet.
Jag springer mot dem och kramar alla samtidigt och gråter för första gången sen tsunamin. Vi pratar lite om var de andra är men det går inte så bra.
Tårarna bara rinner då, vi kramas igen och jag presenterar dem för Lasse. Lasse frågar om de behöver ett rum men de tackar nej. De skulle iväg till ett annat hotell.
Där kunde man fixa pass gick ryktet. Men Lasse gav dem lite pengar och gick och köpte kläder och skor till dem.
Senare den dagen då får jag kramp i magen. Det kändes som tarmvred fast tre gånger värre. Kunde knappt andas. Försökte gå på toaletten men det var stopp.
Hade svalt alldeles för mycket smutsigt saltvatten. Blir hämtad i ambulans och blir förd till sjukhus. Sjukhuset såg ut som ett slagfält.
Människor ligger sårade överallt. Jag blir tagen till ett rum där jag får dropp. Alla rum är fulla så de placerar mig på en soffa.
Jag delar rum med en Syd Korean som saknar sin son. Han kunde inte prata mycket engelska så vi pratade nästan ingenting.
Jag ligger där ensam i 3 timmar, sen kommer Lasse upp med en bok och Mc Donalds käk. Aldrig har Mc Donalds varit så gott.
Jag mår mycket bättre nu. Men sen måste han vidare och hjälpa andra. Jag ligger kvar där i 18 timmar tills någon från Apollo kommer in i rummet.
Han kommer in och frågar hur läget är. Jag svarar kyligt: Vad fan tror du, vart är planen?! Han svarar: Vill du åka hem?
Jag stirrar på honom i 20 sekunder och svarar ännu kyligare: Är du dum i huvudet, få hem mig.
Han förklarar att planet går klockan 16:00 och att han skulle fixa allting.
Allting gick som smort därifrån, träffade Andreas familj på flygplatsen och vi åkte hem tillsammans.
Fick en opium baserad sömntablett av en sjuksköterska på planet och jag sov för första gången sen tsunamin.
Jag kom hem med ärr på min kropp, minnen av himmelen och helvetet. Minnen av blod, död men också närhet.
Utan mamma, utan lillesyster, utan mormor och morfar.
Må alla tsunamins offer över hela Asien vila i frid.
/ Maxi 22-03-07

Fan asså, jag blev tårögd..fett deep

shit vad bra skrivet...

lycka till /


alex

 _NoVA_ P21

Bor du i älvsjö å den ena grabben som dog heter Lucas?

Nu har jag läst din berättelse, förfan asså säger jag bara. För fan va jobbigt. Du är stark som klarar att skriva å tänka tillbaka på allt som har hänt.


Beklagar sorgen, lycka till i framtiden.!

fan läste just berättelsen. bra skrivet som fan. Kändes verkligen inte som på riktigt, verkade helt overkligt. Helt totalt omöjligt för mig att sätta mig in i hur en sån situation är... tycker du var modig där nere dock, när du hjälpte tjejen som låg under trädet eller var det var etc... ja tror många skulle vara jävligt själviska under en sån där situation men tycker det verkar som du tänkte på alla runt omkring också, det är verkligen starkt...

keep your head up

jag tänker inte ens ta upp det som har drabbat mig , för det är verkligen bara en bruten nagel jämfört med det här . vet inte vad ja ska säga , men ja hoppas du har ngn att prata med och vill säga att du är modig och stark som fan som tar upp detta .

daaaaamn duuude


I really feel ya.....Alla har historier att berätta men mannen du har en hel livstid att berätta.....


Må dina anhöriga vila i frid och jag hoppas att du hittar en styrka som tar dig långt....

peace

Fyfan, fortsätt kämpa, du är starj. Jag grät nät jag hörde din berättelse.

Tsun

Fyfan vad hemskt. Tur du din morfar blev vänner igen. Sånt kan sätta sig rätt hårt annars. Varit där nere på årsdagen efter det?

Rätt sjuk grej när jag var där för exakt 1 år sedan var att på vissa hotell bad de om ursäkt över tsunamin mm. Jag var inte i den drabbade delen ändå utan vid Pattaya och Koh Chang mest och sen lite öar nån natt

Fyfan vad hemskt. Tur du din morfar blev vänner igen. Sånt kan sätta sig rätt hårt annars.

ja det glömde jag nämna, jävligt tur att ni skiljdes på ett så pass bra sätt, hade nog varit jävligt tungt annars.

fy fan vilken rörande berättelse Tsun, riktigt rörande.

starkt att du kan prata om det! hoppas det kommer gå bra för dig i livet, du verkar grymt stark.

kanske du inte vill svara på, men hittade ni någonsin din familjs kroppar?

Mmm jäävligt stark av dig!

Tack alla som har tagit sig tid att läsa min berättelse.
Jag tänkte svara på de få frågor som ställts.

"varit nere på årsdagen efter det?"
jepp, var nere på årsdagen. ska ner i år igen.
det var en skön känsla hela tiden.
var inte alls rädd för någon våg eller något.

"hittade ni någonsin din familjs kroppar"
ja, det gjorde vi. alla var hemma efter 4 månader.

otroligt starkt av dig. Så otroligt starkt skriver, första gången jag gråtit på flera år. jag har en fråga jag undrar över, jag skulle gärna vilja läsa dina texter om det, finns de kvar?

Tsun

Hur är thailändarna på den sidan mot turisterna nu? Lär ju vara extremt mycket värre där.

Fyfan vad jobbigt att behöva vänta på kroppar 4 månader. Sverige var ju inte de snabbaste att vara på plats direkt :/

Har bara sett om Sveriges insatts på TV och radio. Vad tycket du om Sveriges insatts?

Jag kom hem 4dagar före denna katastrot, jag hade flyt för egentligen tänkte vi åka senare och komma hem senare och då hade jag varit där när den var....

stay strong brother. fett jobbigt att läsa...

Det är verkligen starkt gjort av dig att klara av att skriva om detta. Verkligen en rörande beättelse :/

jag grät som en tok när jag läste din berättelse.

Jag hade nog inte orkat kämpa som du gjort. Jag hoppas att du kommer få ett lyckligt liv för det finns verkligen en anledning till att du överlevde tror jag...

jag tänkte lite på hur du kämpade som du gjorde... alltså hur tänker man i en sådan situation? hur stark är överlevnadsinstinkten? tänkte du något överhuvudtaget eller gick du på instinkt liksom?

Så jävla bra skrivet, du tar verkligen in en i berättelsen. Det känns som en film typ när du berättar om hur du kämpade dig upp i början osv. Det går knappast föreställa sig de om man inte upplever det, det finns inte ens för en annars. När du berättade om att du skickade ett SMS till din pappa när du skrev att du levde. Då fick man verkligen en tår i ögat, riktigt bra skrivet! Det är jävligt starkt att kunna skriva om det och uppleva det igen nästan, jag önskar dig lycka till i framtiden och att du slipper uppleva något så hemskt igen.

Tsun
Starkt att du kan prata så öppet om det. Jag kan inte ens föreställa mig vad du gått igenom.

otroligt starkt av dig. Så otroligt starkt skriver, första gången jag gråtit på flera år. jag har en fråga jag undrar över, jag skulle gärna vilja läsa dina texter om det, finns de kvar?

Priljans
Mina texter finns inte kvar, men om du läs om de texter jag skrivit så finns det alltid någon sorts metafor om det.

Hur är thailändarna på den sidan mot turisterna nu? Lär ju vara extremt mycket värre där.

Fyfan vad jobbigt att behöva vänta på kroppar 4 månader. Sverige var ju inte de snabbaste att vara på plats direkt :/

Har bara sett om Sveriges insatts på TV och radio. Vad tycket du om Sveriges insatts?

Mellanöl
Värre? Förstår inte hur du menar riktigt? Formulare om är du snäll!
Sveriges insatts fanns inte, finns ingenting att prata om.
Det sämsta tänkbara. Ingen hjälp från någon.
Vi hade bara oss själva och vi hjälpte varandra så mycket vi kunde. Det var otroligt mycket sorg i luften, men även mycket kärlek och värme. Alla som var där förstår mig och har ett speciellt band knytet till varandra, därför tog jag upp tråden här på whoa för att se om någon annan varit där.

Topboy
Haha. Tror du verkligen jag skriver på whoa för att få uppmärksamhet och sympati? Du måste skämta.
Jag skrev först och främst tråden för att få kontakt med några andra whoaiter som var där. Sen skrev jag för att få ut mina känslor och förklara för folk som var hemma och inte upplevde någonting hur det var där nere och hur det kändes.
Du behövde inte läsa, absolut inte. Men visst, gör vad fan du vill.
Jag kunde inte bry mig mindre.

jag tänkte lite på hur du kämpade som du gjorde... alltså hur tänker man i en sådan situation? hur stark är överlevnadsinstinkten? tänkte du något överhuvudtaget eller gick du på instinkt liksom?

Pigeon

Ren instink faktiskt, fanns inget tid att tänka eller känna.

Alla andra

Tack för er tid!