Hahah jag borde ju faktisk svara på mina egna frågor: "Hur är det att vara ung och att leva med två kulturer; en chilensk och en svensk? Jag fick två språk på köpet (aja det ena är inte fullt så flytande men men) Det hjälper mig att se saker på andra sätt ibland."Hur upprätthålls den chilenska identiteten i Sverige?" Släkträffar, chilensk mat, när tex grupper som Gondwana kommer hit och spelar eller Chile-Sverige matchen då alla samlas, och det liksom bara är en atmosfär av gemenskap som går att ta på. "Hur ser du på dig själv och din identitet?" Jag är svenskchilenare, jag är mer svensk än chilensk, men det betyder inte att den chilenska delen av mig är liten. Identitetskris har nog alla runt min ålder haft, det börjar när man inser att folk har fördomar bara pga ditt utseende. När man varken klassas som "chilensk" eller "svensk" Och kanske även när man åker till Chile för första gången så sent som jag gjorde det (jag var 19-20).umgås du mycket med chilenare? nja, har gjort det i perioder. Det chilenar-gäng som finns här är supertajta (växt upp med varandra sen de gick i blöja typ) och jag har alltid känt det svårt att komma in där. Min pojkvän är chilenare.Bor det många chilenare omkring dig? Ojoj, jag bor i "Chiletuna", jag kan nog säga att de bor kanske minst 100 chilenska familjer i en radie på 15 min gångavstånd åt alla håll. Talar du spanska med dem eller svenska oftast? Talar du spanska hemma? Jag pratar svenska med dem (jag kan ju inte snacka spanska helt grammatiskt korrekt och flytande...skäms lite för det) När jag var mindre pratade jag spanska hemma, men sedan vägrade jag som den dumma lilla ungen jag var, och mamma slutade. Beskriv varför du (om du nu har) en stark känsla av samhörighet med Chile? Det är en del av mig, av min mamma. Ens rötter är alltid viktiga. Att kunna besöka det land där din mor växte upp, gå på de gator hon gick på i sin ungdom... det är en viktig upplevelse Hur känner du dig accepterad i Sverige? Nja, fördomar existerar ju överallt. Jag har fördelen att ha ett svensk efternamn... men det gör ju inte automatiskt att folk ser mig som "en riktig svensk". Man är i "ingenmansland". Hur känns det att åka till Chile, och vad var din bild av landet innan du hade varit där första gången? Jag hade en lite "mytisk" drömbild av stället... att det skulle vara så fint och underbart. Jag förvånades över de otroliga klasskillnaderna, det var så tydligt och avgränsat. Jag blev irriterad på en del chilenare, att de alltid skulle anmärka på en... jag kände mig som en gringa. Andra gången jag reste dit så såg jag det inte som en "upptäcksresa av mig själv och mina rötter" utan bara som en kul resa, och brydde mig inte om hur folk såg på mig. Min storebror som ser svensk ut till skillnad från mig hade ännu större problem vid vår första resa, för folk glodde på honom och pekade för att han såg ut som en riktig gringo - och min bror har alltid sökt på olika sätt - ett ställe att passa in på, en gemenskap, och så skrattade de honom i ansiktet kan man säga. Han ville bara kunna känna sig chilensk, han var på väg att slå sönder saker ibland... till sådan grad ville han känna sig accepterad. Vad är dina känslor om det förflutna alltså statskuppen och Pinochets död? Det är skönt att han är död. Min familj drabbades aldrig, en morbror var väl lite åt vänsterhållet, men inget hände dem. Men det är ett hemskt förflutet som är knutet till mig , och när någon kränker de mänskliga rättigheterna på det sätt P gjorde, är det självklart att man känner väldigt starkt för det.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.