diagnos

Tja danne!
T-shirt märket går bra, Men jag har alltid haft en dröm att skapa ett eget klädmärke, jag kan vara kreaktiv när det är något jag själv skapar. Det som påverkar mig är att jag lägger ner ALL ENERGI på det och för lite i skolan, vilket gör nu när jag ska ta studenten till vår har jag sjukt mkt rester.

Jag är dålig på ta egna initiativ när det gäller typ skolan, praktikplaster där det är något som jag inte kan bestämma över själv. Klädmärket är ju jag som är VD vilket gör det väldigt enkelt för mig jag besätmmer helt själv.

Jag praktiserade förra våren i Sälen på Tandådalen Skishop: Det var som en liten stadium typ, jag stod för de mesta i kassan för jag tyckte att de var där jag lärde mig något där jag kände mig trygg, gick jag ut i butiken blev jag otrygg och visste inte riktigt vad jag skulle göra och kände mest som jag stod och stampade på samma ställe. Men om nån sa "Johanna gå och vik lite kläder" då gjorde jag det eller "Johanna kan du kolla på lagret om de och de finns" då gjorde jag det. Men de va inte så att jag skulle komma på det själv, för jag ser inte det självklara som andra ser.

Varje dag sa hon "Bra jobbat Johanna" min handledare som jag hade, Efter 4 veckor på avslutningssamtalet så säger hon "Du är den sämsta vi har haft, du är dålig på ta egna initiativ vilket andra har varit bra på, skulle du ha varit anställd skulle du ha fått packa dina väskor för längesen, Jag trodde bättre om dig för du verkade så glad och postivi i början, men på slutet blev du bara sämre och sämre"

Jag visste inte om nånting med att ta egna initiativ, vad som innebär eftersom jag var ny. Jag såg inte att Skidorna var slut och att man kanske skulle fylla på det, just för min uppmärksamhetsförmåga inte är som alla andras. Men det visste jag u inte då och jag berättade ju inget för henne. Eftersom jag hade ingen aning om vad jag har nu. Hon trodde jag var en helt normal människa utan intresse.

jösses vad jag känner igen mig i det där från mina 2 månader på mcdonalds för 6-7 år sen eller så. jag stormtrivdes när jag bara behövde stå och fylla på läsken i lunchrusningen men så fort jag skulle stå i kassan rasade allt och jag fick skit för att jag inte log mot kunderna ("men jag är ju inte glad?" tänkte jag) och att jag inte sa tack varannan sekund och att jag inte kunde stå vid fritösen utan att få yrsel och illamående av värmen och det slutade med att jag gömde mig så mycket jag kunde och sa upp mig efter 2 månader eftersom jag fick nåt skit med mina knän pga det hala golvet, med resultatet att min chef ringde mig och skällde ut mig och vrålade att jag skulle komma in och stå vid läsken iaf fast jag behövde bärhjälp för att ens kunna ta mig till vårdcentralen.

hennes svar på det var att min kille skulle bära mig till och från jobbet och stå och hålla upp mig medan jag fyllde läsk. jag la på i hennes öra, skickade in sjukpapper, tog med kopior på dem och haltade in på kryckor 2 veckor senare för att lämna mina kläder. jag hatade att jobba på donken så fort de började ha mig någon annanstans än vid läsken. läsken älskade jag att jobba vid. kallt och jag fick ha egna system och allt var så sjukt repetitivt och avslappnande.

heja asperger. ^_^

detta var f.ö. innan jag hade fått min diagnos eller ens misstänkte att jag hade AS.

fyfan vilken äcklig människa att säga "du är den sämsta vi haft" man kan ju ge konstruktiv kritik utan att vara snäv eller rent utsagt taskig. Illa att jämföra med andra praktikanter också, alla har ju sina för och nackdelar.. nja, dåligt av henne.

Jag känner faktiskt igen mig själv i hela den här biten med att "vara dålig på att ta egna initiativ" när du inte är i kontroll, som på en praktikplats- hur fan ska man veta vad man kan och inte kan göra.. :/ Är man anställd så känns det som att man kan göra lite som man behagar, vilket passar mig mycket bättre.

Kul med studenten, då ses vi på flaken ;)

Jag fungerar lite att jag måste alltid ha något att göra, min psykolog ritade att såhär är skillnaden mellan de med adhd och de som inte har adhd
ADHD:
xxxxxxxxxxxxx
Inte ADHD:
x x x x x


Jag måste göra något hela tiden, jag har somnat på många praktikplatser tillexempel Invito: Jag gick gå ut och ge bröd, sen så fick jag som vänta.. Vilket inte fungerar för mig för jag måste alltid ha saker att göra, för att hålla mig vaken. Jag kan tillexmpel inte ta en paus prata med personalen och ba chilla, som en annan med utan adhd kan göra. För det är så jävla jobbigt att ta upp till att göra en sak igen.

nu har de blivit för mkt inlägg och test för att jag ska kunna koncentrera mig på vad ni skrivit.. haha.. hej på mig bokstavsbarn.
:P

Adalia det är inget viktigt :) du kan läsa de jag svarade på ditt! ;)

LillJ , vilken tur ;)
Men de med att du tappat aptiten och att du har svårt att sova kanske går över med tiden.. när du vant dig vid medicinen kanske =)

hoppas den funkar för dig iaf! =)
känner ett par stycken som de har funkat skit bra för med concerta faktiskt.

de är ju typ bara nåt jag har fått för mig,
att jag inte tänker äta medicin haha..
:P

Jag får väl se :) Men undra hur länge man ska ge medicinen en chans?

Kan de inte ha något med att du knarkade och sånt då? Känner kanske inte för stoppa i dig massa tabletter?

någon månad säkert.. tar ju ett tag att trappa upp och den ska börja verka..
vet du hur hög dos du ska upp i? kommer du att höja dosen efter ett taG?


de kan nog ha med de att göra.. tar knappt alvedon när jag har ont i huvet haha..
:P

Jag vet inte kanske.. jag antar väl man kommer trappa uppåt :)

Stratera,Rithalina,Concerta,Metamina är medeciner man oftast använder mot ex. ADHD.
Finns 2 typer av ADHD. Ena är att man är hyperaktiv svårt att sitta still osv.
Andra är istället att man är super lung.. Kör på en smooth linje, alltid är tyst pratar inte så mycket osv.

Jag har alltid haft rätt svårt och sitta still, men ändå är jag lugn och rätt smoooooth

Hej!
Jag fick min diagnos för lite över ett år sedan och har ätit concerta ungefär lika länge.
Jag vill börja med att jag känner igen mig mycket i din ilska kring att inte fått diagnosen förän nu, men samtidigt påminna dig om att det är tur att du får den nu och överhuvudtaget, dels för att den är relativt "ny" och också hur olika det kan yttra sig hos kvinnor respektive män.

Jag hade en specialpedagog som klasslärare och hos mig yttrade det sig som det ofta gör hos killar,trots det var det inget som togs tag i utan jag fick kvarsittningar och samtal efter samtal om varför jag inte kunde bete mig eller komma i tid osv.
Något som inte direkt hjälper. Att få svar på varför allt gått så fel hela livet var dock ovärderligt, och medicinen och att lära känna mig själv och mina begränsningar, och främst att acceptera mig som jag är har gjort mig till en helt ny människa nästan.

Jämfört med hur det sett ut tidigare med ständigt missbruk av allt från relationer till gräs och ständig röra, kaos i huvud och känsloliv, kaos på jobb och i skola och framför allt kanske i relationer till andra människor.

Så har jag nu massa saker jag aldrig haft tidigare, ett fungerande förhållande(vi har aldrig bråkat vilket är en first definitivt), jag går inte igenom hela känslospektrumet varje dag utan kan tänka efter innan jag agerar och agera rationellt, jag kan bete mig så som jag vill bete mig. Jag har senaste terminen i skolan fått VG på alla tentor utom en och lämnat in allt i tid. Jag har lärt mig prioritera och säga nej och inse att för att må bra krävs struktur, bra mat, träning och att respektera mina behov och gränser. De runt mig säger att jag är lugnare, gladare och att man inte behöver lirka med mig som tidigare. Jag kan diskutera utan att börja skrika, till exempel haha.

Alla dagar är inte roliga så klart, jag har fortfarande ADHD och ibland är det kul ibland inte, kvällar är jobbigast då medicinen gått ur men det ger mig också perspektiv och gör att jag fortfarande uppskattar när det lilla funkar.

Fan, it is what it is. Häng inte upp dig på bokstäverna, du är fortfarande du och makten för hur du hanterar livet ligger hos dig.

Lycka till :)

Har ADD, fick diagnosen runt 17års ålder.. Äter concerta och kan idag inte tänka mig ett liv utan den.

Tycker förresten det är sjukt intressant med en adhd:s problematik kring varseblivning...

LillJ
Det är bättre sent än aldrig och att få diagnosen som 20 åring är inget jätteproblem så som jag ser det. Du själv är ansvarig för din skolgång och dina lärare är ansvariga för din färd i skolan och ni misslyckades på båda fronter, främst för att du ljög så det hänger på dig.

Nu är ADHD faktiskt inte en terrordiagnos att få och det finns hjälp så jag tror det ska gå vägen för dig, bara du pushar dig själv genom det.

Krossad_anka F21, ska vi spela fotboll eller hehe

CSG_HUNKEN: Tss :)

Jag satt och åt igår och hade druckit lite dagen innan , jag tar min tablett klockan 7 på morgonen och va lite bakis när jag tog den.

När jag åt lunch så drack jag en cola och började känna ansiktet börja typ "donna av" (typ som att få sockerdricka i fötterna fast i ansiktet) sedan så börjar jag få hjärtklappningar och börjar skaka med händerna och personen jag var med hade jag svårt att hänga med va han sa, kändes som jag skulle svimma på plats.

Alltså de va sjukt läskigt, har nån varit med om nått liknande "biverkningar"? Vet nån hur det är att ta tabletterna när man kanske fortfarande har alkohol i kroppen?

En vanlig biverkning är hjärtklappning och skakningar... Resten låter som ett blodtrycksfall. Du borde prata med din läkare om det som hände.

Jag ska göra de sen, ifall de blir fler gånger de gick ju över ganska fort, de enda som hände var när jag träffade mamma jag pratade sjukt osammanhängande och fick inte fram orden. Men de gick ju över tillslut.. jag höjer min medicin till 54 mg nu. Så jag testa de ett tag, händer de igen så ska jag prata med honom.

tänkte bara om nån hade varit med om nå liknande när man har druckit och så..

nuförtiden börjar det kännas som att jag har någon sorts bokstavskombination (dock mild), min syrra har det. själv har jag fått det svårt att koncentrera mig, jag kan försöka sitta läsa ett papper i 20 minuter utan att något går in i skallen. istället glider mina tankar i andra banor..
förut hade jag absolut inga problem med såna saker. i andra klass så ville läraren skicka mig upp till trean eftersom att jag hade gjort alla tvåans böcker osv. långt före alla andra så hon fick beställa nya.. vet inte vad som hänt men idag är det motsatsen :S

Jag fick ADHD-diagnos för några år sen (är över 30), blandad typ. Har misstänkt rätt länge att det är nåt... sökte mig till psykvården pga ångestproblematik, samtal hos några psykologer o fick lite olika SSRI/SNRI-preparat i nåt år innan de kom fram till "bakgrunden" till min ångest. Utredningen i sig tog ett drygt halvår.

Som nån annan skrev, lärde mig läsa när jag var 4 år, har alltid haft grymt lätt för språk och andra saker jag verkligen är intresserad av - resten ger mig bara ångest o frustration. Bl.a sjukt svårt med nytt folk och kallprat, är allt eller inget. Mycket känslor, både inåt och utåt.

Det jag vunnit mest på att få min diagnos är väl självbekräftelsen, har sett mig själv som en misslyckad idiot inom rätt många områden hela livet, svårt att smälta in och gör en massa klumpiga fel hela tiden, inte minst i relationer till andra... nu har jag fått lite bättre koll på vad/vilka situationer som funkar bättre så jag slipper upprepa mina misstag.

Ingen medicin än här, är lite skeptisk eftersom jag dels har ett behov av att vara impulsiv i mitt "yrke" (starving artist) och har missbruksgener... men samtidigt så kanske vardagen skulle bli så pass lättare att man skiter i att försöka fly på andra sätt? Eller så är det onda sidan som försöker lura i mig att droger på recept inte är en verklighetsflykt. Vem vet.

Jag fick min ADD diagnos 2008 och Aspergern 2010. Visst har jag varit förbannad och besviken över att ingen har tagit tag i det innan. Mamma har alltid vetat att något har varit fel men det har inte varit så lätt för henne att kämpa då hela vår släkt alltid har sagt att jag har varit bortskämd (det har dom fått äta upp nu dock)Mamma visste ju ingenting om ADHD eller ADD när jag var yngre så man skulle ju helst se att skolorna borde ha mer uppsikt och lärdom om diverse diagnoser.
Jag har fått ett så pass bra liv nu och trivs med den jag är så jag orkar inte älta att jag hade kunnat fått hjälp tidigare.

Jag äter concerta mot min ADD och har gjort sen 2008, vilket har blivit min stora räddning. Det går inte ens att beskriva vilken skillnad det har blivit på mig efter jag började med den. Missförstå mig inte, jag har inte blivit söndermedicinerd och blivit en annan person, tvärt om. Jag är mig själv nu. Jag behöver medicinen för att komma igång och visa vem jag är, något jag inte annars vågar eller kan. Allt problem är absolut inte borta, men jag har det på en ganska så jämt nivå nu. Ddet är hanterbart. Jag kan tänka klarare om dagarna, sortera ut vad som är viktigt och inte viktigt, jag orkar städa, bjuda mer på mig själv, blir inte llika irriterad och egoistisk, får inte utbrott lika ofta, är inte så folkskygg längre osv osv osv.
Dock går allt i perioder för mig, typiskt asperger. Kan aldrig förutse hur nästa dag/timme/minut(ibland sekund) ska bli.

Idag har jag boendestöd 4 timmar i veckan, hjälp av arbetsterapeut, KBT-terapi och annat stöd från samhället som har hjälpt mig otroligt mycket.

Är det något du undrar över så är det bara att fråga, eller maila:)

Kram!

Även om det är frustrerande och irriterande att ni fått era diagnoser så sent så verkar utvecklingen gå framåt. Det är många äldre som går runt utan att någonsin få en diagnos. Idag verkar man bli allt mer uppmärksam på neuropsykatriska problem i allt tidigare ålder.

Men även om man idag börjar bli duktig på att diagnosticera är det lång väg kvar för att anpassa samhället. Det funkar inte att alla ska maximera produktionen hela tiden. Alla kan inte göra allting och särskilt arbetsmarknaden har extremt svårt att förstå det. Det saknas flexibilitet.

En nackdel är väl att det nästan börjar gå nån form av diagnoshysteri. Helt plötsligt misstänker "alla" att de har något eller känner personer som borde få en utredning. Men utöver att man inte behöver en diagnos om man inte lider så säger den här inställningen en del om samhället. Ramen för vad som är accepterat beteende blir allt snävare och om du inte passar är du konstig och allt oftare inte önskvärd. Det gäller inte bara personer med neuropsykiatriska problem utan människor som kanske inte är intresserade av karriärer. Vi är urusla på att nyttja de resurser som finns.

Jag håller med Evolution.
Samtidigt tror jag att det kan begränsa en om man har en diagnos. Det är lätt att tänka att "det där klarar inte jag av med min diagnos, jag kan inte studera vidare, ett sånt arbete klarar inte en sådan som jag av" o.s.v. Om ni förstår vad jag menar?

Bra formulerat där Evolution, tror att både diagnoserna och missbruket kommer öka i takt med samhällets "utveckling".

Dopeness: För vissa kanske.Som jag upplevt det har det i och med diagnosen öppnas det fler vägar till hjälp och stöd. Har ganska många år av misslyckade studier och jobb bakom mig som kanske hade gått annorlunda med lite mer insikt... kan ju också vara en mognadsgrej, lätt att vara efterklok liksom :)

PAC-MAN Sant, som du säger, speciellt med att det kan vara en mognadsfråga. Men det är lätt att vara efterbliven också.

Jag blir irriterad när jag läser en del inlägg. Vilka föräldrar/skola har så jävla dålig koll på sina ungar att de kan skolka redan på låg och mellanstadiet?
Ungar i den åldern ska inte få ha någon självbestämmanderätt när det gäller deras skolgång. Däremot så ska vuxna i närheten vara lyhörda och sympatiska inför de problem som kan uppstå, men att låta en massa snorungar skolka från skolan av diverse bättre eller sämre anledningar är ju inte bara moraliskt förkastligt det är rent idiotiskt. De ungarna ska tas tag i kragen och slitas in i klassrummet och väl där kan de få de stöd det behöver, inte utanför.

Sen kan jag förstå vissa lärare som reagerar med suckar när ytterliggare en unge somnar på lektionerna och inte verkar ta någonting alls seriöst eller ger minsta vink av intresse för deras egen utveckling. De (lärarna, vuxna i närheten e.tc) bör ju fråga sig varför det är på det viset såklart och det är väl där det brister i många fall eftersom det verkliga talen för personer med _verkliga_ bekymmer är i kraftig minoritet. Sen tycker jag att från högstadiet och speciellt gymnasiet så lär det fan ligga någon form av personlig drivkraft hos eleven att ta tag i problemen man har och inte måla in sig som ett oskyldigt offer i ett hörn och sen skylla även sina egna misstag på etablissemanget eller den elaka världen.
Nog med bortskämda snorungar och extra hjälp till utsatta barn!

Jag är en av de som skolkade i mellanstadiet. Medan mina föräldrar sov tog jag mina ytterkläder och min väska och gömde mig till de hade gått. Sen ringde skolan mina föräldrar och då kom mamma eller pappa hem och var rasande på mig.. Mina föräldrar gjorde, helt klart, så gott de kunde, men jag lyckades om och om igen lura dem och skolkade på nytt. Oftast körde de mig till skolan men ibland gick jag bara in i skogen och lekte och hörde ej klockan när den ringde, jag fastnade så dant i leken att jag tappade tidsuppfattningen, gömde mig ibland någonstans för jag ej ville träffa idioterna i klassen igen. Jag tog inte skolan på allvar eftersom jag ej platsade in, utan att veta orsaken till varför, skolan hade ej anpassat sig efter den med mina behov, de hade för lite kunskap gissar jag.

Ibland försökte jag prata med mina lärare om vad de andra eleverna gjorde mot mig, men de sa att de ej sett något och de elaka hade bara försvar, så lärarna kunde ej göra så mycket mer än att prata med mina föräldrar och säga samma sak till dem som jag redan hade sagt till både lärarna och dem. Mina föräldrar kanske inte ville se, eller så hade de inget att gå då jag ej lyckades förklara vad som hade hänt, mycket bestod från min sida av projecitioner och från de övriga var det ofta hårda ord som var det mest relevanta mot mig, "fritt land" är vad ungjävlarna beskrev det när jag konfronterade dem med sårbarhet.

Då mycket bestod av en enda stor gröt och frustration i skallen av vad som hade hänt så var det inte lätt att förmedla närstående om problematiken, ibland förstod jag det inte själv heller. Fick man t.ex en boll i huvudet sades det ibland från begge parter att det ("säkert") var en "olyckshändelse" etc. Ibland kändes det som alla ville få mig att tro på att det fanns en annan verklighet. Att jag uppfattade omvärlden annorlunda. Jag vågade till slut inte längre öppna mig, för varje yttrande framstods som att jag överdrev eller ljög.

En sak mina föräldrar hade kunnat göra bättre än att se till att jag kom iväg till skolan hade varit att lyssna på mig när jag berättade hur jävligt jag hade det och kom hem gråtandes.
Men hur vet man egentligen att sitt barn ej platsar in? Det kanske låter lätt i mångas öron att se att något är fel, men när vet man att det inte längre handlar om "självklara" talesätt i en slags problematik?

Mina föräldrar sa ofta: "Killarna är bara elaka för de är kära i dig" och "Tjejer är sådär mot varandra, de kan verka elaka men det är inget du skall ta personligt. De är så i den åldern, könshormoner och ditt och datt, samma med killar, de kan verka lite barnsliga" och "Du är i skolan för att plugga, det är prio ett! Bry dig inte om vad andra tycker! De retas bara för du käftar tillbaka!"

Mina föräldrar trodde att adhd var damp, att man hade svårt med talet, motoriken och att man dampade låss och ej kunde sitta still helt enkelt. Jag var aldrig hyperaktiv, jag var drömmande och mina lärare trodde att jag hängde med mer i lektionerna än vad jag gjorde. De sa alltid: "Emma, hon kan om hon vill! Det har vi sett!" Men istället för att göra som de ville satt jag och drömde på lektionerna om hur häftigt och faschinerande allt var istället, som jag ville. De kunde aldrig riktigt vara säkra på om jag var med på vad dem hade sagt. Det såg ut som jag var uppmärksam för jag ej sprang runt som adhd-killen som de liknade mig med i min klass. Allt visade sig på proven.

En enda gång fick jag chansen att bevisa för lärarna hur det låg till och det var tack vare att en tjej kom in och undrade om det var min hund som låg i toaletten (jag hade haft med mig mitt favvo-goesdjur och glömt det på bänken under rasten)... Men då kom det aldrig fram vem det hade varit som kastade honom där...

Inte konstigt egentligen att jag blev en upprorisk tonåring mot elever och lärare i högstadiet... Var inte förrän jag började gymnasiet som jag fick en diagnos.

Frågan är, hur föräldrar och lärare skulle burit sig åt i mitt fall?

Fan vad rörigt mitt inlägg blev, säg till om det är nått ni ej förstår så svarar jag.

Jag började skolka när jag gick i femte klass, skolkade mycket i sjätte klass också. Började gå på lektioner i sjunde klass och började anstränga mig i åttonde klass när det var dags för betyg. Då låg jag självklart mycket efter de andra eleverna i skolan.
En av flera faktorer till att jag skolkade var att jag hade svårt med mattematik.
Först när jag gick tredje året i gymnasiet fick jag reda på att jag har dyskalkyli.

Även om det var skönt att få en diagnos och veta att man inte är dum i huvudet så tror jag att det har begränsat mig också. Jag har ofta tänkt just att den utblidningen kan inte jag söka, det där jobbet kan inte jag klara av.
Jag har aldrig haft överdrivet svårt att klara av siffor på något arbete. På alla datorer finns det miniräknare och oftast hittar man ett system, även om det är ett långt serie nummer så behöver man efter att man har tittat på de första siffrorna sedan bara titta på de två sista siffrorna t.ex.

JAG HAR EN FRÅGA






FINNS DET KOPPLINGAR MELLAN SOCKER/SOCKERSUG OCH ADD/ADHD???

Deluxe_: Det sägs att personer med ADD/ADHD lättare drabbas av depressioner än andra, det beror på att vi ser omvärlden mer som den är (ostabil) eftersom vi ej gör de gallringar och förenklar som "normala" människor gör. Vi kan vara mer "osäkra" generellt av oss på så vis och reagerar starkare på omvärldens falska "rollspel" i sociala stunder, kallprat är t.ex. dödstråkigt för kanske vem som helst, men för en med ADD/ADHD ökar koncentrationssvårigheterna, vi försjunker i oväsentliga tankar och tappar närvaron för det som är ointressant, men är det motsatsen till det vill vi gärna lära känna personen på djupet och allra helst efter 1:a meningen, vilket kan ställa till det för oss och vi kan uppfattas som "för på". För oss är det kanske värst om känslor och framförallt rädslor kommer in i bilden, speciellt rädsla för att göra fel, rädsla för vad den intressante ska säga etc. Antingen fastnar vi på det plan då vi säger nästan ingenting och sänder dubbla budskap istället, eller så fastnar vi på det plan då man bara babblar och babblar och minns egentligen ingenting av vad som sagts efteråt. Vi går hem och känner oss bortgjorda helt enkelt. Man fastnar i känslan, ältar och tröttnar lika fort på att inte komma vidare. Så man påbörjar ett nytt projekt till ältandet tagit fast igen. Som man tröttnar på ganska lika fort. Utifrån mina erfarenheter ser man nästan det mesta som "ett annat misslyckande". Inte konstigt att man ofta känner sig utmattad och/eller nedstämd! ;)

Socker kan vara ett sätt att stimulera sig, avreagera sig, trösta sig och belöna sig med. Och vi som ej har de hära spärrarna kanske gärna äter upp hela påsen godis som skulle räckt till nästkommande dag. När vi får socker i kroppen förvärras ADD:n/ADHD:n. Vi kan antingen känna oss slutpumpade, lättirriterade och ha världens svårigheter att koncentrera oss på vad som sägs i filmen vi ser på eller så får vi någon olaglig överskottsenergi och pratar igenom hela filmen och fifflar med mobilen och byter ställningar istället.

Ju mer socker kroppen intar desto större begär och sötsug får vem som helst. Men vi kanske inte bara har "lite" sötsug eftersom vi har svårt att sätta stopp på godisätandet och sockerintaget.

En med ADD/ADHD sägs även ha svårt att komma till skott med mindre roliga aktiviteter, som t.ex. kan vara att träna och städa. Så här sägs det även att vi kan ha problem med övervikt. Men det behöver inte vara sant eftersom många av oss är så pass energiska att vi går igenom 10 idrottspass per dag via att springa runt och leta efter mobilen som en galenpanna minst 50ggr per dag. Och vad jag har märkt är många jävligt kliniska när vi väl kommit till skott med städningen t.ex. (dvs. ta till med "storprojekt" som att passa på att flytta möblerna, dammsuga varenda vägglist och gå igenom alla lådor i hemmet på löpet!)

Ja, detta är vad jag kommit fram till med sötsuget... Ledsen för mycket text :) blir väldigt insnöad när det gäller ämnen jag brinner starkt för, man vill gärna berätta allt, typiskt add/adhd-syndrom:) hehe.

http://video.google.com/videoplay?docid=-3609599239524875493&q=The+Drugging+Of+Our+Children&pr=goog-sl&hl=en#
en dokumentär om adhd/add och antidepressiva

De talar om Ritalin(gamla ritalina) på dokumentären. Visste ni att Ritalin under 1900 talet gavs ut till patienter som nyligen opererats till syftet att patienterna skulle piggna till på sjukhus? snart upptäckte man dock att det inte var särskilt lämpligt att ge ut Ritalin hux flux till de med hjärtproblem t.ex. På en del patienter tycktes dessvärre inte Ritalina fungera som preparatet skulle heller. De blev "onormalt lugna" och fick raka moteffekten än vad preparatet förväntades att ge.
När preparatet togs bort, så fick forskarna snart fram att det var patienter med ADHD som hade blivit lugna. Patienterna beskrev att de hade kunnat koncentrera sig bättre och hade inte behövt springa och leta efter saker hela tiden och hade läkt snabbare som följd. Det var då man upptäckte att medicinen passade bättre för de med ADHD/ADD och döpte om den till Ritalin istället.
Så denna medicin har funnits med längre än vad många vet. Min mormor som jobbade inom sjukhus har t.ex. berättat att hon och hennes kollegor förr använde preparatet som "partypiller". Denna medicin skall helst inte brukas i samband med alkohol sägs det. Det kan vara vid alkoholintag som många hallicunerar, får black out m.m. men det händer inte alla. Vid alkoholintag ökar det även hjärtrythmen, har för mig att effekten av medicinen stärks vid alkoholintag. Lite intressant fakta sisådär.

Sägs att socker förvärrar många av ADD/ADHD-symtomen! Personligen är jag väldigt känslig för droger/sinnesintryck. "Överkänslig" mot mononatriumglutamat, socker o koffein bl.a

att slå i/stöta i kroppen i typ dörrar osv i hemmet för att man bara går utan att tänka sig för händer mig ofta.. e allmänt oaktsam med saker... e de typiskt dampigt?

Om min unge skolkade så som ni beskriver så hade jag tagit tag i problemet. Jävla loja föräldrar som inte arbetar hårdare. De gäller både elevens måeende och elevens plikter. Jag hade slutat arbeta och gått i skolan MED UNGEN om så behövdes.. vad är problemet?

Så jävla lätt o säga vad man hade gjort o inte gjort hela jävla tiden, folk snackar för mkt.. ja tror många föräldrar försökt fett medan vissa inte ens brytt sig... jag lyckades skolka sjukt mkt utan att päronen utan ens fick reda på de förrens de va "för sent".

min skola talade aldrig om för mina föräldrar hur mycket jag skolkade (började andra veckan i första klass) eller om mina flera vredesutbrott med välta bänkar, kastade saker och våldsamma smällar i dörrar som skedde minst en gång men oftare flera gånger i veckan upp till i åttan ungefär. de hotade ofta att ringa och tala om det för mina föräldrar men ringde första gången när jag gick i nian och hade skolkat från eurytmi (en sorts dans) i mer än en och en halv termin. mina föräldrar brydde sig dock inte eftersom det var ett ickeämne i deras ögon. någon av mina andra många skolktimmar nämndes aldrig för mina föräldrar. bra skola där... waldorfskola där mitt beteende bara såg som "ett uttryck för min personlighet", vad fan det nu betyder.

en bra förälder ser till att veta vad sin unge håller på med. Lyckas man inte med det är man en dålig förälder imo.

Lepra borde bli stadsminister... Lepra's forumscitat: "Jag kanske inte alltid har rätt, men jag har då fan aldrig fel!" säger ju EnHelDel.. alla föräldrar borde va som Lepra..

Instämmer med Deluxe_ !!!

krossad_anka F21
jag har alltid kännt att det var nått skumt med mig , nu efter jag läst din beskrivning av människor med adhd blev allt lite klarare .. tack

gangstagangsta: Tack för responsen :)

Så enormt många här som det blir övertydligt suttit och läst innantill på tex wikipedia eller dylikt och bara citerar stycken utan att ha någon egentlig sakkunskap.

Ni _UNDRAR_ varför ingen gett er diagnoser föräns i vuxen ålder?, ta och kolla på den här tråden om kunskapsnivån generellt ligger här nu 2011 vart tror ni den låg på 80-talet då?

------

Blir även smått mörkrädd när vissa beskriver hur deras "utredningar" sett ut, särskilt som tex W.A.i.S.S är PRAXIS för dessa utredningar och saknas i dom flestas utredningsbeskrivningar här.

------

Skriver något mer utörligt senare.

brb2009: vilka syftar du på?

Du bland annat,

Det sägs att personer med ADD/ADHD lättare drabbas av depressioner än andra, det beror på att vi ser omvärlden mer som den är (ostabil) eftersom vi ej gör de gallringar och förenklar som "normala" människor gör

Finns för det första ingenting som heter "ADD" och har heller ej gjort på ett antal år (ADHD/ADHD-PI)

Och sambandskedjan du försöker skapa mellan vårt sätt att tänka och "depression" är även det inkorrekt, anledningen vi ligger i en högre procentil för både olika former av missbruk och psykiska åkommor som depression beror på att vi lever i ett samhälle som inte är "by default" anpassat efter oss.

Därav att vi har lättare till att känna sådana saker som utanförskap och annat som med tiden kan leda till sådana saker som depressioner. Detta gäller dock i allra högsta grad bara dom som får sina diagnoser sent under uppväxtsåren. Därav att "graden" av hur besvärligt detta funktionshinder blir för oss i vår vardag står helt i paritet med _NÄR_ under uppväxtstiden som diagnoställan sker.

---------------------

Vet ens folk här som har dessa diagnoser vad deras problematik innebär i praktiken?

Ni kan få en väldigt enkel liknelse, tänk er hjärnan som processorn i en dator, personer med denna fysiologi har en väsentligen högre "klockfrekvens" på sin "processor" än vad (normala) människor har. Tyvärr så är inte vårat korttids(arbets)minne skapt för att kunna ta emot och lagra information (sinnesintryck) i den takt som dessa hjärnor skickar den.

Vad som händer då är att minnet blir överfullt, när detta sker så börjar man se dom tecken som kännetecknar denna problematik, först kommer koncentrationssvårigheterna sedan kommer rastlösheten sedan irritation och till sist när det går riktigt långt någon form av utåtagerande.

Därav att "impulskontroll" är något som vi har väldigt svårt med, då vi hinner skicka så pass många olika tankar genom huvudet att det tillslut aldrig sker något "beslut" utan det blir handling direkt.

Medicinering såsom metylfenidiat eller dex-amfetamin baserade sådana skapar en form av brygga mellan informationsflödena så pass att TANKE innan HANDLING blir möjlig.

Tyvärr så har denna medicinering en tråkig bi-effekt i många fall så pass att den även hämmar dom kreativa och sociala sidorna hos dessa människor. Värt även att nämna att för personer som får diagnos i vuxen ålder så är det idag PRAXIS inom psykiatrin att det skall åtföljas av någon form av terapi (arbets,kbt,dbt el dyl) eftersom människor som vår diagnos sent i livet har ofrånkomligen en mängd verktyg i sin ryggsäck som dom inte kan bruka.

Därav att beteendeträning samt avlära konventionella inlärningsmetoder, _VI_ är inte som andra det är bara att acceptera men det finns _INGET_ som helst hinder för att vi ej skall kunna nå samma mål som andra vi måste bara ta en annan väg för att nå vårat mål.