Jag hatar människor men har aldrig träffat en människa jag inte gillar
Stora folksamlingar gör mig andfådd , orden "after" och "work" i samma mening framkallar kväljningar och bara tanken på den svettiga och trånga kollektivtraffiken får mina armhålor att översvämmas. Givetvis överdriver jag för journalistisk effekt, men summa summarum av kardemummabullen är att jag hatar folk i grupp, människor i gäng och grannar i samverkan.
Samtidigt som all detta hat och förvirring åker runt i min kropp, kan jag hur mycket jag än försöker inte minnas en enda människa jag inte gillat eller fattar empati för. Efter några små sköna, trevande hälsningsfraser, kommer jag alltid ut på andra sidan skogen med ett leende eller i alla fall en nyfikenhet på läpparna.
Jag vet inte om dessa två faktum berättar något om mig som person eller om dessa ord jag plitar ner ringer sant hos någon av er. Därför skapar jag denna tråd. Därför förväntar jag mig svar på frågan:
Har jag rätt när jag säger att människor i gäng är dumma i huvet, men att individer är rätt softa trots allt?