Jag vill inte skaka av mig det som har hänt med ett "är man så dum så att man tar dxm, får man skylla sig själv!" Istället känner jag skuld över det som har hänt och det tycker jag att hela omgivningen borde göra. I princip alla vet om att någon i ens omgivning som använder narkotika, har använt narkotika och är ett offer för återfall, eller någon som på senare blivit nedstämd. Istället för att agera, så snackar vi om denne. "Hon/han har ju börjat punda och hänger numera med dom där kretsarna som är si och så." Vi är medvetna, talar om det för våra föräldrar/bekanta och låter det gå oss förbi. När någon i vår omgivning verkar vara i riskzonen, är det vår plikt att lyfta dennes värld när den inte orkar själv. Men det inser vi inte förän det är försent. Jag klandrar inte langarna, alla har vi ett eget val, men ibland när man har ett tunnelseende är det inte lätt att vara förståndig.. Och där kommer skulden krypande, hos mig. Som faktiskt visste, pratade vidare, tyckte synd men inte agerade. Vila i frid älskade Malin!
Jag kan motstå allt utom frestelser!