Dokumentärer om människor med in i helvetes för mycket fritid

Graffiti Wars
Banksy, gatukonstens överlägset största kopieringskatt och kreatören bakom varje pretentiös konstsamlares "pièce de résistance", beter sig som ett unket könsorgan när han pissar på den kollektiva brittiska graffitiscenen genom att måla över den odödlige Robbo's tjugofem år gamla mästerverk. Med tanke på att att målningen har lämnats orörd i årtionden av respektfulla och historiemedvetna writers och att Robbo vid den tidpunkten har lagt capsen på hyllan och spolat ner ritningarna till Londons samtliga tågstationer, uppgraderas urineringsmetaforen till R. Kelly-status. Problemet så som Robbo och hans anhängare ser det, är att Banksy på grund av sin nyfunna status i nöjesindustrin, blir särbehandlad av lagens långa arm. Medan mindre etablerade graffiti-konstnärer lever under ett ständigt hot om grava böter och fängelsestraff, sätter farbror blå upp überplexiglas för att skydda Banksys halvunika målningar. Problemet så som Banksy och hans anhängare ser det, är att "Exit Through The Gift Shop" är en förbannat fet dokumentär och varför lägga vikt vid att graffitikulturens obestridlige frontfigur beter sig som en trotsig, pengakåt snorvalp som inte visar någon som helst respekt för de t-röds-stinkande gamla legenderna som möjliggjort hans väg till massmedial och ekonomisk framgång, när du varit nere med skiten sen i höstas.

Zizek!
Skön dokumentär om ännu en knäpp tjock Sloven, men denna gång ingen mindre än filosofen Slavoj Zizek. En slags småmuppig stand-up filosof som förklarar världen genom skumm marxism med sköna filmreferenser. Politik ska vara roligt;)




The devil and daniel johnston

Min vän Grioa (rip) visade denna för mig för ett par år sedan, fin och medtagande om en lite underlig singer n songwriter som inte riktigt funkar i musikindustrin men ändå lyckas få en tajt skara fans som sjunger med honom. Verkligen superfin!

Suverän
Feta bidrag! Har visserligen redan både sett och älskat "The devil and daniel johnston", men "Zizek!" var en ny bekantskap för mig. Ser snubben på diverse kulturprogram lite då och då och har alltid gillat hans bordusa stil. Inte omöjligt att jag kollar på skiten i veckan.

A Million In The Morning
Åtta jävligt bredarslade tv-junkies, ett kamerateam och en reporter med en optimistisk, tysk mustasch, sitter i en glasbur på Times Square och gör sig redo för att slå ett totalt meningslöst världsrekord. Ett filmmaraton bestående av 57 så kallade klassiker ska konsumeras på 123 timmar och endast små tiominuters-pauser är tillåtna mellan de något repetitiva hollywoodproduktionerna. Under filmvisningen springer den uppkäftige och brutalt ärliga reportern runt och intervju-mobbar de tävlande för att skapa lite spänning och dramatik. När tävlingen glider in på sin tredje dag börjar dock några av kombatanterna att leka med imaginära hundar, skratta som rabiessmittade hyenor och fullständigt tappa greppet om verkligheten - vilket leder till att intervjusvaren blir lite åt det diffusa, surrealistiska hållet. Reportern och det rutinerade filmcrewet som också bojkottar sömn under hela tävlingen, gör sitt absolut yttersta för att reda ut förvirringen, men med tanke på att de också bara yrar i nattmössan, förvandlas "guinness rekord"-försöket snabbt till någon slags urspårad, mardrömslik kräftskiva där filmerna och sömnlösheten suger musten, dillsaften och den mentala stabiliteten ur deltagarna.

Road to the World Series of Beer Pong
"Beer Pong "eller "Pilsner Pingis" som jag precis döpte det till, är den enda sporten som aktivt uppmanar sina utövare att vara lite salongs under stora, viktiga matcher och som mer än gärna ser att deltagarna tar fram någon av bröderna Fist eller Chest Bump när det blir läge att fira ett avörande kast. Dessutom är det den första idrottsgrenen någonsin där det under match är hundra procent tillåtet att moona, förolämpa varandras morsor och klä sig i vuxenblöja eller peruk för att "psyka ut" sina motståndare. Det är ingen gentlemannasport med andra ord, men i detta fem-stjärniga rack till dokumentärfilm lär vi oss varför den före detta festleken ändå borde införas i OS-programmet omedelbums. Fem, sex insnöade pingisbollkastare, med nerver av stråhrom och en förkärlek till att ta av sig på överkroppen, förklarar vilka mentala och fysiska kvaliteter som krävs för att dominera sporten, hur ett ensamt, arbetslöst liv, inlåst i källare med en plastboll och några ölmuggar faktiskt är en bra sak och varför lagen, på riktigt heter saker i stil med "Dirty Filthy Whores" och "We Own Your Face".

grym tråd, såg precis word wars, riktigt rolig!

vart fan kan man se alla dokumentärer då? :S

GE MIG ETT S
GE MIG ETT V
GE MIG ETT A
GE MIG ETT MUTHAFUCKING R

Philip P26
Fett att du gillar sidan! "Word wars" är en klassiker som alla borde se. Oavsett om du är en trendig och frälst "wordfeud"-sucker eller om du är en gammal hederlig brädspels-alfapet-spelare.

NateW
Har lagt upp en del länkar på bloggen, men hittar du inte en specifik film du letar efter rekomenderar jag google-sökningen "filmens titel+stream online" eller att du beger dig bort till mörka, svåråtkomliga torrentsidor och provar din lycka där.

The Cats of Mirikitani
En gammal hemlös japan, alltid iförd fyra svettiga fleecetröjor, två flanellskjortor och en röd basker glider runt på gatorna i New York och ritar av katter. Jerry Mirikitani, som den något svårtolkade artisten egentligen heter, är en överlevare från de frekvent förbisedda koncentrationslägrer USA upprättade för japaner efter Pearl Harbor och har därför utveklat en något skeptisk inställning till farbror Sam och hans översittarfasoner. Det faktum att "The Great Master Artist", som Jerry gärna "pluralis majestatis":ar sig själv, har dubbla medborgarskap i redan nämnda länder förvärrar dock den lite tveksamma inställningen till ett undertryckt hat, tidigare endast påträffat hos extremt konspiratoriska och lättlurade "Loose Change"-anhängare. Förutom Jerry får vi även stifta bekantskap med Linda, världens mest sympatiska dokumentärfilmsmakare som öppnar upp sitt hem för den japanska katten och gör allt för att locka honom till ett luftkonditionerat och trevligt äldreboende. Problemet är bara att Mr. Mirikitani inte är så sugen på att ta emot allmoser från regeringen som bara några få decennier tidigare skyfflade ner hans döda syskon och polare i ett hål i marken.

The People vs. George Lucas
För finniga, prylgalna idioter som inte förstår skillnaden mellan biovisningar och halloweenpartyn (och som vi andra gillar att kalla "Star Wars"-fans) är George Lucas ett tvättäkta geni, glödhet på "björn"-marknaden och odödlig på samma gång. De tre första filmerna om stjärnkriget är tydligen så jävla bra att om vi bara kunde omvandla skiten till medicin hade aids, malaria och skoskav varit ett minne blott för länge sen. Å andra sidan är George enligt samma initierade källor också världens mest ryggradslösa, pengakåta kräk och ensamt ansvarig för att filmserien som tusentals vuxna amerikaner investerat och byggt upp sina personligheter kring, idag är en utvattnad dunder-flopp endast uppskattad av omyndiga barn med ett födelsedagskalas på donken som närmsta kulturella referens. Detta skapar givetvis en viss ambivalens hos de lojala och bortskämda fansen, som blir förvirrade, börjar darra på rösten och med uppriktig förtvivlan, bölar om hur elak och värdelös den gamle girigbuken George har blivit på äldre dar. Det lilla faktum att de blivit bombaderade och överrösta med mer merch, specialutgåvor och uppmärksamhet än några andra fans i världshistorien, nämns i förbifarten, men glöms snabbt bort när de helt plötsligt känner ett "dödshot riktat mot Mr. Lucas, motiverat av Jar-Jar Binks" komma krypande.

såg bobby fischer against the world också! riktigt intressant. återigen, klockren tråd, har du ngn källa där man lagligt kan se de?

Philip P26
Jag rör mig väldigt sällan i lagliga vatten, tyvärr. Ska jag avnjuta en riktigt fet dokumentär bör skiten vara i hd-kvalitet och därmed basta. Fett att du fortfarande gillar och besöker tråden/bloggen och som sagt: prova dig fram med "filmens titel+stream online" på vår kära vän google, om du har svårt att hitta någon av filmerna.

Total Badass
Om huvudpersonen i denna lätt nerdrogade film hade suttit i en klassisk stolcirkel på en rehab-ranch någonstans i det amerikanska bibelbältet, hade den tårdrypande och semi-ångerfulla historien låtit något i stil med: “Hej, mitt namn är Chad Holt och jag är en före detta missbrukare. För några år sen var jag i en “Ménage à trois” – för att uttrycka mig som en kultiverad smålänning – med min bästa killpolare och en rultig dam jag träffade hos veterinären. Under hela akten låg det en lätt homoerotisk stämning i luften som vi båda var extremt medvetna om och när hans fot råkade nudda min enormt stora och välanvända penis, kände vi oss tvungna att kasta in den metaforiska handduken innan vi började “kasta den metaforiska salladen”. I ungefär samma veva sålde jag grön jazztobak vid en bortglömd bensinmack, snortade absurda mängder kokain och avlade fram en kärlekskrank bastard. I vanliga fall sitter jag mest och kikhostar som en krasslig KOL-patient med en bong i ena näven, så detta måste varit under den peroid då jag lämnade pisseprov. Jag hade fem år tidigare åkt fast i en smutsig mångmiljonhärva bestående av falska välgörenhets-armband, slitna fantombilder, “breaking news”-inslag på de lokala nyheterna och domaren, den jäveln, gav mig villkorligt. Idag är jag en kärleksfull far, ser mig själv som en “total badass” och jag knullar fortfarande mer brudar än han den där arkiv x-snubben. Utöver det är jag en uppskattad radiopersonlighet, producerar min egen gratistidning, lirar i ett band med fyra andra “crazy” grabbar och ja, jag morgonbakar fortfande varenda dag.”

Grizzly Man
Grizzly Man som handlar om den excentriske björnforskaren Timothy Treadwell och hans tid när han bodde med grizzlybjörnar i Alaska. Detta är en av mina favoritdokumentärer och jag råder alla att titta på den.

A devastating and heartrending take on grizzly bear activists Timothy Treadwell and Amie Huguenard, who were killed in October of 2003 while living among grizzlies in Alaska.



Hela dokumentären ligger ute på Youtube för den som är intresserad. Första delen är här.

(Inlägget ändrat av Squirtle 2011-10-03 21:17:04)

Grym tråd förresten! När jag får lite mer tid över ska jag gräva ner mig i den :)

If a Tree Falls
"Earth Liberation Front" består av ett gäng vegetariska före detta trädkramare som har haft det upp till hit med alla "kumbajamalo"-doftande demonstrationståg (fulla med lama ordvitsar och ett överdrivet användade av utropstecken och smil-gubbar), ineffektiva facebook-grupper och arga, men framför allt meningslösa insändare i lokaltidningarna - sidorna specialdesignade för populistiska politiker, bittra pensionärer och naiva, desillussionerade tonåringar. Medlemmarna i ELF både understryker och kräver att storföretagen ska sluta upp med att vara konstant dumma i huvet, länsa 95% av naturparkernas träd och bara tänka på pengar hela jävla tiden. De är så in i helvetes övertygade att de till och med hänger på superhemliga icq-chattar, lägger upp pyroman-porr på tuben och internet-mobbar skogshuggare om det är det som krävs för att få folk att lyssna. Men 10 000-kronors frågan är om det ändå inte bara räcker med några häftiga explosioner, anonyma, maskerade män och en pressrelease med en arg dödskalle och några skallerormar på för att fotbollsmorsorna och curlingfarsorna ska fatta galoppen. Eller? Den som lever får se och innan du avfärdar detta som något glorifierat, ideologiskt eko-trams, vill jag bara påpeka att det är så här nära »verkligheten« kommer »fight club« i en hypotetisk karaoke-tävling.

Vet inte om det här passar in i den här typen av dokumentärer, eftersom det handlar om en känd person, men Hunter S Thompson passar onekligen in på beskrivningen "individer med konstiga fritidsintressen och ett litet annorlunda sätt att betrakta livet på". Tyvärr är det lite trist att säger man att man gillar HST så känner iaf jag att jag nära inpå stämplar mig som någon bara tycker det är coolt med droger och galenskap. HST hade en stor plats i det vi kan kalla 1900-talets counter culture, han var mer än bara Fear and Loathing och var framgångsrik med en väldigt annorlunda sorts journalistik som var mer genomtänkt än den kanske såg ut. Han testade konstant sin omgivning och tvingade folk att vare sig de ville eller inte att tänka till. Sen hade han förstås sina egna demoner och problem, och till slut inte riktigt klarade av att leva upp till sin galopperande myt.

Finns ett par dokumentärer att välja mellan men väljer att tipsa om den senaste:
Gonzo - The life and works of dr Hunter S Thompson.

Squirtle
Fett att du bidrar till tråden! Och jag hoppas du snart får lite tid över så att du kan gotta ner dig i dokumentärfilmsdjungeln på riktigt.

Evolution P27
Klart att den passar in! Thompson var en väldigt speciell man med egna fixa idéer och en talang för det skrivna ordet, som är bortom vårt förstånd. Tack för påminnelsen.

Random Lunacy
Poppa Neutrino är de hemlösas svar på MacGyver, ser ut som jultomtens crackpundare till bror och lever givetvis utanför det beryktade systemet. Han betalar varken skatt, hyra eller tv-licens, skrattar bara åt människor med person- och postnummer och flyttar sin femton man starka familj till en ny internationell destination, ungefär vartannat år. Familjen som består av Poppa, hippiekoftan Betsy och oräkneliga halv-, plast- och kvasisyskon är ett gäng hårt hustlande ekorrar som kan tänka sig att jobba med va fan som helst, bara underhållningsvärdet är tillräckligt högt och det genererar lite sköna presidenter. Oavsett om det handlar om att joina den mexikanska cirkusen, bygga en soptipps-flotte stark nog att korsa Atlanten eller lansera ett helt nytt attacksystem för hårdsatsande NFL-klubbar, slänger sig familjen huvudstupa in i uppgiften med ett lömskt leende på läpparna och ett par luriga lurendrejerier i bakfickan - ständigt påhejade, uppläxade och "this was just a test"-testade av världens skönaste besserwisser, Poppa Neutrino.

Just For Kicks
Namnlösa och påhittade forskare från Tyskland, påstår att ett frenetiskt letande efter exklusivt shit i form av frimärken, uppstoppade djur eller låt oss säga tamagotchis, härstammar från de reptila delarna av hjärnan och är ett skottsäkert tecken på djupa psykologiska ärr. Exakt vilka hemska barndomstrauman som ligger bakom "sneaker freakers" aktiva val att samla nike-nötter inför en fantasi-vinter som aldrig inträffar, förtäljer inte riktigt historien, men att de blivit smittade av Timbuktus catchfrase från 2004 - Babylonsjukan, råder det inget som helst tvivel om. OCD-mupparna plöjer utan att blinka, ner hela budbilslönen på fem obskyra par air force ones, dedikerar speciella rum till sina slitna skokartonger och är redo att putsa upp den gamla butterflyn för att få känna sig som en riktigt douchig och nonchalant "MTV Cribs"-deltagare för en jävla gångs skull. Vi får träffa de tomma själarna som samlar på skiten, deras oförstående flickvänner och ett par hiphop-rävar som förklarar hur allt egentligen bara är Run D.M.C.'s fel.

Dirty Pictures
Alexander "Sasha" Shulgin eller »gudfadern av ecstacy« som han också kallas på hemliga dödsknarkarforum, får den mäktige kemisten i Breaking Bad att framstå som en pengakåt och bortskämd praktikant. Medan Walter White siktar på att dryga ut den berömda kassan genom att skapa perfekt crystal meth i flådiga gangster-laboratorium, har Sasha helt andra planer med sitt metodiska garage-laborerande. Han är i grund och botten en bisarrt skicklig ivy league-kemist som snöat in på psykadeliska droger och deras ofta väldigt trevliga effekter på människokroppen. Men med hänsyn till USA's svinstränga knarklagar och de rabiata tomtarna på DEA, bestämmer sig Sasha för att själv agera försökskanin tillsammans med sin drogliberala psykiatriker till fru. När de väl hittar en drog som faller dom båda i smaken och/eller på läppen, bjuder de över några luriga polare till huset, delar broderligt på världspremiären till drog och flummar runt i ett par dagar. Ibland sticker de iväg på suspekta stroboskop-instalationer, fulla med neon-människor i självlysande halsband, men allt som oftast glider de mest runt hemma, spelar piano, bakar muffins och experimenterar fram nya, makabra droger.

Carts of Darkness
Adrenalinkåta, kanadensiska uteliggare tävlar om vem som först kan ta sig ner för en brant landsväg, ståendes på en kundvagn fylld med pantburkar, sten och spritflaskor. Givetvis fejkglömmer de salongsberusade extremsportarna hjälmen och de tillhörande knäskydden i kartongtältet varje gång, men det är skit samma, för om de har kalibrerat sina kärror optimalt och hittat den perfekta fördelningen mellan betongblock och jack daniels-flaskor, kan de utan problem komma upp i en 70 km/h och då är det ju “game over” i vilket fall som helst. Och med tanke på att vägarna är löjligt trafikerade och i runda slängar bjuder på en sextion, sjutton rödljus, får man kallt räkna med att en två, tre fartkåta skägg per säsong, trillar av den berömda pinnen. Dock bör man understryka att “kundvagns-bob” är en extremsport som alltid genererar både snabba och svarta cash. Ett par vändor upp och nerför backen, med korgen fylld med pantburkar och flaskor, ger lätt de hemlösa rävarna en tjugo, trettio dollar. En summa som utan några som helst problem täcker deras dagsbehov av sprit, ölkorvar och weed.

American Pimp
Pensionerade hallickar med guldkäpp och vriden kvinnosyn förklarar hur den lukrativa och uppimpade slipstenen ska dras och vilka oomkullrunkeliga lagar som gäller när det kommer till att sno prostituerades surt förvärvade pengar samtidigt som man behandlar dem som skit. Bestämmelserna härstammar från den ängsligt auktoritära och endimensionella mansrollen och ledorden är de gamla kontraproduktiva egenskaperna "manlig stolthet", "Herr-vet -allt" och 2000-tals favoriten "Joakim von Anka"-syndromet. Alfonsarna, som danskarna gillar att kalla dem, visar dessutom upp en så makalöst smaklös härskarteknik att både Göran och Leif GW Persson omedelbart framstår som två ganska pålästa, initierade och mjuka små genusvetar-gubbar i jämförelse. Givetvis snear de åldrande snicksnackarna på den nya uppkäftiga hallick-generationen som inte alls har förstått att det gäller att förnedra sina kvinnor med stil, finess och elegans. Varför fucka upp sina anställda genom att få dem nerpundade på diverse sinnesalternerande droger, när man kan bryta ner dem mentalt med hjälp av våld, hot om våld och småsinthet, resonerar de manschauvunistiska farbröderna medan de nostalgiskt reminiscar om sina bortgångna favorit-slampor.

Tabloid
Joyce McKinney, en attraktiv och lätt manipulativ före detta skönhetsdrottning anlitar en pilot, en undergiven butler och fem brutala body builders för att hjälpa henna att kidnappa en supergullig och tjock mormon. Joyce och Kirk Anderson som den korpulente “lille” sektmedlemmen egentligen heter, är nämligen upp över öronen förälskade och ingen, inte ens religionen som hela Kirks familj praktiserar, ska börja fiffla med Amors högst delikata armborst. Hon bjuder kärleksfullt in Kirk i den smutsiga vanen med hjälp av en skämtsam leksakspistol från “Toys R Us”, ber honom sedan lite snällt och trevligt att hoppa in i bakluckan genom att slänga en mjuk, nytvättad huva över hans huvud och kör sedan med plattan i mattan till ett enkelt, prisvärt hotellrum långt ute på vischan. Enligt Joyce spenderar de helgen tillsammans som två smällkåta oskulder på smekmånad – när de inte matar varandra med jordgubbar och salta pinnar, idkar de samlag. Enligt Kirk spenderar de helgen tillsammans som två karaktärer ur en Steven King-roman – när han inte ligger på sängen, “spread eagle” med en banan uppkörd i röven , sitter han med en kedja runt ankeln på en vuxenpotta och skiter. Om man ska investera sina sannings-aktier i den suspekt förmögna stalker-bruden eller hellre satsa sina chips på snubben som prenumererar på samma religion som Glenn Beck, låter jag vara osagt, men förutom denna eminenta kidnappshistoria bjuder filmen även på sydkoreanska hundklonings-anekdoter, skabbiga brittiska sensationsjournalistik-minnen och givetvis förekommer det även frireligiöst och helylle-amerikanskt bdsm-snusk.

A Family Underground
Överförfriskade, vita, rastafari-hiphopare med superlims-flätor och billigt clownsmink åker ut i vildmarken för att leka klamydiasmittade sjörövare. De kallar sig själva för “Juggalos”, hälsar på varandra med ett irriterrande “woop woop” och har ungefär samma fritidsintressen som vilken svettig, redbulldrickande 15-åring som helst. Spektaklet kickades först igång under det naiva nittiotalet när några sinnessvaga och tondöva individer fick för sig att Insane Clown Posse var en “fett nyskapande grupp” och att musikfestivaler långt ifrån ordningsmakten inte var en så tokig idé trots allt. När inga moppsiga poliser eller arroganta, våldsbenägna väktare lägger näsan i blöt, finns det nämligen ingen hejd på vad skogstomtarna kan tänkas hitta på. Dom blir skitfulla, de skriker skithögt, de blir skitbänga och de flashar skitfula kroppsdelar. De blir dessutom skitskitiga medan de super och knarkar, tittar på gyttjebrottning, knullar i buskarna eller utmanar varandra i “fucked up”-wrestling. Av någon outgrundlig anledning kryllar stället också av bortglömda gamla hiphop-pensionärer i bermuda-shorts och solglajjor som mest burnar runt i trimmade golfbilar och försöker köra på folk. Det sjuka i baletten är att Afroman blir betraktad som något slags musikaliskt geni, Shaggy är en odödlig legend och Ice “mutherfuckin” T kan välja och vraka blannd de slitna juggaletterna och behöver bara knäppa med fingrarna så kommer en clown springandes och kryllar hans jheri curls.

Härlig tråd, man tackar.

DigBick

Kul att du vibbar med sidan!

A Complete History Of My Sexual Failures
En douchig Kurt Cobain-kopia med trasiga jeans och en ovanligt bångstyrig penis letar upp sina gamla flickvänner, trycker upp en kamera i ansiktet på dem och frågar varför de hade mage nog att dumpa honom. Chris Waitt som den hopplösa romantikern heter, tror nämligen att han är ett sällsynt kap på den luriga kärleksmarknaden och att det faktum att han alltid varit på fel sida av “göra slut”-mynningen mest handlat om dålig tajming och oflyt. Damerna som fortfarande är märkbart irriterade på den dekadente sovmorgon-specialisten, förklarar att narcissistiska personlighetsdrag kombinerat med en horribel inställning till hygien och punktlighet inte är något som skapar svallvågor i de undre regionerna om man säger så och att Chris kanske borde prata med ett gäng terapeuter, psykologer och charlataner istället för att ta upp deras dyrbara tid med verklighetsfrånvända spörsmål. Efter tolv brutala utskällningar, tre igenslängda dörrar och en seriös stämningsansökan verkar den berömda polletten äntligen trilla ner och Chris bestämmer sig för att söka hjälp. Han bokar in ett möte hos den lokala hypnotisören, skickar iväg sina gamla “det är inte jag, det är dig det är fel på“-fax till en kryptolog och bestämmer sig samtidigt för att temporärt plocka bort spamfiltret i mailen för att beställa ett gäng blåa, mirakulösa superpiller. Hur det hela slutar vill eller kan jag inte avslöja, men om du själv får gissa vad slutresultatet av nio erektions-tic-tacs, en termos whiskey och ett sargat psyke resulterar i, bör du inte hamna alltför långt ifrån sanningen.

Big Bucks: The Press Your Luck Scandal
Ett intensivt och obehagligt litet skäggmongo sitter hemma och pillar sig själv i naveln när han plötsligt knäcker den överentusiastiska och lätt retarderade gameshowen “Press Your Lucks” slumpgenerator. Lite drygt tre veckor senare står Michael Larson som det elaka lilla geniet egentligen heter, bakom programmets elektroniska podium tillsammans med två andra giriga satar, det falska “antikrundan”-leendet påslaget och händerna i hjärtmassage-mode, redo att sjösätta sin jävulusiska plan. Mellan honom och en permanent plats bland tv-historiens största och mest innovativa svindlare står nu bara hans ökänt kassa nerver, hans kusligt snabba reakationsförmåga och att de förutbestämda mönsterna uppenbarar sig, trots att en hurtig, klämkäck programledare står och spelar allan-ballan framför tv-publiken. Hur det hela slutar ska jag inte vara sadistisk nog att avslöja, men jag kan ju i alla fall säga att försöket får ett par bigwigs i produktionen att sätta kaffet i halsen och enligt initierade källor på imdb, sket minst en av dem dessutom ner sig av ren och skär nervositet.

Rocket Compulsion
En mullig och lite lättskrämd civilingengör med superhjälte-komplex och converse-dojjor, drömmer om att en dag bemästra modern av alla livsfarliga och svårmanövrerade flygfarkoster - den förhatliga jetpacken. David Mayman som den sorgliga lilla Clark Kent-kopian kallar sig, har av någon outgrundlig anledning slagit vad om att han kan sväva ut till en lite flotte i Sydneys hamn, ungefär trettio meter ifrån hamnkanten. Problemet är bara att han aldrig har byggt en jetpack, att han är i extremt taskig form och att hans balanssinne ligger i paritet med fyllot på din lokala bodega. Trots dessa dystra utsikter hoppas David att filmteamet från The Discovery Channel ska attrahera så mycket intresse och hype att gamla pilot-rävar (eller "rocketmen" som de titulerar sig på sina visitkort) ska få upp ögon och öron för projektet. Sagt och gjort så dyker snubben från OS-invigningen i L.A. -84 upp. Vips pannkaka, så tittar grabben från "Rocketeer" upp. Alla som någonsin har yttrat orden "rocket belt" eller "jetpack fuel" kontaktas och till och med en super-mexikan som kan förvandla en gunghäst till en nitrogenfylld rymdfarkost flygs in. Allt verkar vara persikor och gulliga dofttvålar tills det upptäcks att den enda kvarvarande fabriken som producerar superbränslet (och som av en händelse ligger i Norrland någonstans) har brunnit ner till grunden och inte kan leverera mer "dunderhonung". Det betyder att de livsfarliga dunkarna som ligger i en plastpool i Davids trädgård, bokstavligen är det sista tillgängliga flygmedelt över huvud taget. Den klumpiga småbarnsfarsan som nu endast kommer kunna genomföra halva det reguljära träningsprogrammet börjar därför svettas en aning - och bara en tredjedel härstammar från det faktum att högkoncentrerad väteperoxid smattrar runt hans oskyddade fotleder.

The Sweatbox
Efter braksuccéen med Lejonknugen eufori-bjuds samtliga anställda på Disney på ett par kaxiga $$-solglasögon, alfa-slipsarna på mellannivå investerar i varsin pengabinge och de vuxna serietecknarna med dubbelsiffriga stats i "atomic wedgies" påbörjar det mödosamma arbetet med att kläcka idén till nästa animerade megahit. Direktiven från supermössen högst upp i ledningen består av att berättelsen mer än gärna får utspela sig någonstans i Sydamerika, att skitfigurerna helst ska kunna förvandlas till stryktåliga happymeal-leksaker och att det är Stings tur att pissa bort all musikalisk kredibilitet. Regissören, ett rödhårigt mittbene-mongo som ritar tillspetsade streckgubbar och som "doppat i grytan" färre gånger än han blivit "toalett-doppad", åker iväg till Peru, knäpper lite bilder och bestämmer sig för att göra en film om typ lamor. De socialt handikappade, men fenomenalt kreativa högra hjärnhalvorna som utgör ryggraden av Disneys animationsavdelningen sätter genast igång det minutiösa arbetet. Efter tre år, femton färgkritekatastrofer, fyra tusen bus-faxningar och en lam Sting-låt om ja, lamor är det så äntligen dags att visa en snutt för några douchiga hårtupéer. På "utvecklingssamtalet" efter screeningen är det inte mungiporna i taket direkt och den tryckta stämningen som infinner sig när den arroganta kusinen till typ Walt Disney Jr, massakerar historien om den tvuvaktiga aztek-dubbelgångaren som halvvägs in i filmen förvandlas till en jamaikansk lama, kan bara dövas med hjälp av tunga droger och en två, tre skäms-kuddar. Det värsta av allt är att detta bara är början av en lång, förnedrande process som hotar att döda den lilla yrkesstolthet som animatörerna har kvar och vill det sig riktigt pär-format, kommer de snart önska sig tillbaka till den gamla goda tiden när deras plågoandar inte belönades med en löneökning och en befodran utan med en skamfylld promenad till rektorsexpeditionen.

Grym tråd.

The Union: The Business Behind Getting High
Handlar om vad du tror att den handlar om

Jiro Dreams of Sushi

In the basement of a Tokyo office building, 85 year old sushi master Jiro Ono works tirelessly in his world renowned restaurant, Sukiyabashi Jiro. As his son Yoshikazu faces the pressures of stepping into his father's shoes and taking over the legendary restaurant, Jiro relentlessly pursues his lifelong quest to create the perfect piece of sushi

Den japanska staten har erkänt honom att vara "en levande nationalskatt" för vad han har gjort för japansk matlagning. Hans lilla sushi-ställer har fått tre stjärnor i Guide Michelin.

submersed
"The Union" känns som en gammal rutinerad klassiker, även fast jag misstänker att den bara har ett par år på nacken. Vettifan varför. "Jiro Dreams of Sushi" har jag dock aldrig hört talas om och den ska därför genast kollas upp. Gillar dokumentärer om kockar något så fruktasvärt.

Project Grizzly
En kanadensisk superscout med MacGuyver-komplex och fransiga mockajackor, drömmer om att en dag bli attackerad av en flock könsmogna, rabiata grizzly-björnar - endast iförd sin hemmasnickrade pansardräkt (tänk dig Plåt-Niklas, Optimus Primes och Skalmans gemensamma H&M-kollektion för en mental referens). Troy Hurtubise, som den våghalsiga lilla flanell-skjortan egentligen heter, lider dock inte av av några långtgående självmordstankar, utan ambitionen är att den teflon-impregnerade cement-overallen ska genomgå alla otänkbara och långsökta lackmustest innan den två meter höga Buzz Lightyear-kostymen är redo för lite klassisk, livshotande björnbrottning. Hans inavlade karlakarlar till polare kommer gärna till undsättning och börjar omedelbart att slå Troy i huvudet med yxor, kedjor och stora basebollträn. Efter ett tag tröttnar tuggtobakarna på det primitiva gatuvålds-alternativet och börjar istället att köra på honom bakifrån med en madrass-inlindad pickup-truck i 50 km/h. När även den "pepsi-challengen" går igenom de vedertagna FN-direktiven för säker björndräktshantering, puttar de först ner honom för en lång, jävla backe, sätter sedan fyr på honom och avslutar till slut "plus"-segmentet genom att skjuta honom med en gevärskula i magen. När alla intetsägande björnförsvarar-aktiviteter till slut är avprickade är det så äntligen dags att åka ut på vischan och försöka hitta pappa Baloo. Det kommer inte att bli en enkel match för Troy och hans mustaschprydda gäng av jeansskjortor - det ska gudarna veta - särskilt med tanke på att otympliga 135-kilosdräkter oftast agerar lite irrationellt på fuktig, spröd mossa jämfört med hård robotvänlig asfalt.

The Cruise
En exentrisk bohem som hellre hade “sugit av” en smutsig pistolmynning än att rätta in sig i det berömda ledet, lotsar förvirrade turister genom New Yorks fullsmockade gator och torg. Med en förkärlek till filosofi, konst och religion guidar han busslasterna av magväskor, fiskehattar och “I love NY”-tröjor genom stadens hisnande historia med hjälp av makabra anekdoter om äpplets allra största personligheter. En märklig blandning av tunga, existensiella livsfrågor, fallos-symbolik och finurliga robert broberg-formuleringar, möter den överväldigade besökaren som snabbt utvecklar antingen ett brinnande, innerligt hat eller en livslång kärlek för den vuxen acne-tyngda tourguiden. Timothy “Speed” Levitch som den krullhårige Bob Dylan-wannaben döptes till, lider givetvis av en kraftigt utvecklad mundiarré och verkar dessutom bli sexuellt upphetsad av byggnader och andra livlösa föremål. Trots den något nischade parafilin, är det uttalade målet från “Speeds” sida ändå att hooka upp med så många av de kvinnliga resenärerna som det över huvud taget går på en regnig torsdagseftermiddag. Problemet är bara att hans chefer, en elak konklav av “the anti cruise” – ett samlingsnamn för de bakåtsträvande krafterna i samhället – tvingar lille Timothy att bära stela, avsexualiserande pikétröjor och följa företagets förvisso korrekta, men ack så träiga och tråkiga manus.

Hard Problems
Sex av amerikas snabbaste och mest kreativa mänskliga manifestationer av miniräknare ska väljas ut för att ge de lömska ryssarna, de metodiska tyskarna och de övernaturliga kineserna en jämn och ärlig match i den kommande matematikolympiaden. Tandställning, taskig syn och en viss problematik med pormaskar och finnar är inte ett absolut krav, men det verkar som om det imponerar stort på flera av de introverta huvuddommarna. Kan de förväntasfulla kandidaterna dessutom presentera åtminstone en asiatisk gren i sitt tillbakadragna släktträd är de så gott som direktkvalificerade till oskuldernas obskyra os-lag - de krävs bara är att de löser ett par busenkla geometrifrågor, knäcker några infinitetsproblem och sen ska saken vara ett upp- och nervänt "58008" (klassiskt miniräknar-stunt, reds. anm). Tillvaron för de utvalda sex ändras givetvis drastiskt och från att ha levt ett liv ständigt strykandes längs korridorsväggar och ofta tvingade till långa mödosamma omvägar förbi skolans elaka alfahannar är det nu ett metaforiskt slappande i den liggande stolen som gäller. Frågan är bara hur de ska kunna slå den absoluta matematik-gräddan av en miljard kineser, när de i stort sätt spenderade sina första trevande år med att äta kritor och leva rövare, samtidigt som de små riskokarna löste tredjegradsekvationer och tillryggalade sina första femtusen pi-decimaler vid samma ålder.

The Weird World of Blowfly
Den tjurskallige kvinnotjusaren Clarence Reid var en prominent och respekterad musiker i Maimi på det lösgjorda 60-talet, när han plötsligt bestämde sig för att börja uppträda som "Blowfly", ett snuskigt alterego som klädde sig i glittriga superhjältemunderingar, fuck-you'ade folk med dubbla långfingrar och förvandlade populära soul-klassiker till snuskiga, men ack så svängiga snapsvisor. Tanken var att den övervägande rika och vita publiken skulle hata skiten innerligt, men i vanlig ironisk ordning gick budskapet inte riktigt fram och istället började folket tokdansa och kissa på sig av skratt. Det var den sjukaste musiken någonsin enligt de nyfrälsta fansen och över en natt skulle alla coola katter i stan, ha minst en dammig "Blowfly"-12'a" liggandes i sitt förhistoriska iTunes-bibliotek. Spola fram det berömda bandet 45 år och Clarence stretar fortfarande på med musiken, men nu med en ännu kortare stubin och ett par häpnadsväckande värdelösa knäskålar. En skelögd, liten knubbig trummis har också på något sätt nästlat sig in i den innersta "Blowfly"-klicken och är förutom Mr. Reids personliga assistent även hans manager som febrilt försöker styra upp en världsomspännande turné. Tom, som den korsögda lille kastrullbankaren heter, är nämligen luspank och behöver betala av ett par jobbiga lån och dessutom gillar han den gamle pubertala pensionären och vill inte se ännu en musikalisk legendar ruttna bort på något anonymt och sterilt vårdboende. Det slutar dessvärre med ett par halvtomma gig på vischan i Kanada, ett förbands-upplägg för ett tonårspunkbank i Tyskland och ett miserabelt techno-samarbete med en snubbe som självmant kallar sig för Otto. Bråken mellan Tom och Clarence står följdaktligen som spön i backen och trots att tjockis-Tom försöker hålla jämna steg med fadern av parodisånger och modern rap, är det inte lätt att vinna en segdragen diskussion mot gubben som är ensamt ansvarig för både "amish" och "gangstas paradise" existens.

Tack för alla tips!

Har bara hunnit se 2 st hittills (King of Kong och den andra arcade-dokumentären) men jag har sparat ganska många bokmärken som jag ska kika på när jag har tid.

jaojao_ P22
Det var så lite så. Spana in rankinglistan på hemsidan för tips på vilka filmer du ska se först.

Drunk In Public
En alkoholiserad mytoman med obefintlig självinsikt och svartgula, betonghårda tånaglar, ragglar runt på boulevarden på venice beach, i desperat behov av vodka, pengar och närhet. En solig oktoberdag, 1994, vinglar han fram till några förskräckta pensionärer och drar en lurig vals om att han behöver deg till en dr. pepper, när en ung, lovande dokumentärfilmsmakare spatserar förbi och plötsligt ser sin första, tunga fullängdare uppenbara sig, mitt framför näsan på honom. En lite sluddrig, bombastisk repetoar utvecklas herrarna emellan, men även en sinnessjukt repetitiv och lätt ledsam dans tar så sakteliga sin form. De första stapplande stegen inleds alltid med att Mark Allen, som den skrumplevrade bänksovaren egentligen heter, halsar en flarra koskenkorva, hasar ner till stranden och skrämmer slag på ett gäng östeuropeiska turister enbart med hjälp av sin blotta uppenbarelse. Polisen tillkallas givetvis, slänger in karatfylle-Mark i baksätet och kör sedan ner honom till stationen, där dokumentärfilms-David står redo vid ribbstolarna, nervös, men sugen på några makabra mugshots och lite bullshit-bugg. Efter att Mr. Allen sovit ruset av sig, lovat både dyrt och heligt att han aldrig mer tänker dansa finsk, fylle-tango, slänger han upp sitt knyte på axeln och trippar ner till stranden igen. Ett par veckor, dagar eller timmar senare upprepas proceduren och naturligtvis står exploaterings-davve där och missar inte en enda miserabel sekund. 17 år, 505 arresteringar, tre skallskador och 211 vhs-kartonger senare börjar hela situationen kännas lite väl sunkig, till och med för dokumentärfilmens motsvarighet till Hugh Hefner. Det känns liksom inte så fräscht när den tidigare så pigga, babyface-alkisen, nu går runt i nerbajsade mjukisbyxor med ett sämre korttidsminne än snubben i Memento och på allvar tycker att hans eget urin är en av de bästa hårprodukterna på marknaden. Så i ett sista försök att rädda livhanken på Mark och samtidigt få till ett fint "rida ner i solnedgången"-slut på filmen, agerar han som vilken annan modern och villrådig man hade gjort och slänger iväg en statusuppdatering. Frågan är bara om loppet redan är tokkört eller om det faktiskt går att lära gamla, alkoholiserade hundar att dricka varannan vatten?

och sättet du sammanfattar/skriver om dokumentären är minst lika rolig som att se den =)

jaojao_ P22

Jag blir helt varm i hjärtat när jag läser din komplimang. Dessutom ger det mig en jävla massa energi att skriva ännu fler recension, hitta ännu fler filmer och lägga ännu mer tid på att skriva bra, intressanta texter.

Resurrect Dead

Mystiska domedagsprofetior i färgglatt kakel dyker i början av 1980-talet upp på Philadelphias, New Yorks och Chicagos nerpissade gator. Vem avsändaren är, varför någon frivilligt lagt ner tid på den här typen av ockult trams och vad de fyra diffusa meningarna “toynbee idea”, “in movie 2001?, “resurrect dead” och “on planet jupiter” egentligen betyder är dock höljt i klassiskt dunkel. Mannen på gatan betraktar dock de pittoreska små budskapen som en naturlig del av det smutsiga och urbana landskapet och traskar glatt vidare med sina små bestyr, medan ett par arbetslösa konstnärssjälar blir så kulturellt upphetsade att de äntligen tycker sig ha hittat meningen med livet. De fotograferar skiten, ritar detaljerade kartor över var dessa förhistoriska “street art”-artefakter går att beskåda och försöker på beprövat numerologi-manér, dra revolutionerande slutsatser ur i stort sett ingenting. När Al Gore, NASA och CIA sedermera uppfinner internet är det som om konspirations-klantarna till slut hittat hem och givetvis upprättar de direkt en horribel, gif-belamrad hemsida dedikerad till den mytomspunne kakel-mannen. I mitten av 2000-talet har naturligt nog den initiala och överproportionerade entusiasmen lagt sig något, då merparten av sidans medlemmar letat sig vidare till det världsomspännande nätets lite mer erotiska tillhål och kvar sitter nu tre ensamma autister som för sitt liv, inte kan släppa tankarna på vem som kan tänkas ligga bakom denna till synes meningslösa konstkupp. I ett sista desperat nöt-knäckar-försök samlar därför trion ihop de senaste tjugofem årens konkreta och ackumulerade bevis, vilket består av en kornig tidningsnotis, en halvsuddig adress och en osammanhängande radiopjäs, för att en gång för alla ta reda om det är en förrymd mentalpatient, utomjordingar eller en uttråkad konstnärskollega som gäckat dem under alla dessa år.

Dirty Hands
En destruktiv spjuver med allvarliga spel-, sex- och relationsproblem, springer runt på Los Angeles bakgator med ambitionen att fucka upp så många av de grådassiga fastigheternas fasader som det är mänskligt möjligt. Med en förkärlek för kaosartad och provokativ konst, har David Choe nämligen bestämt sig för att sprida skräck, förundran och förvirring längs sin väg, vare sig det handlar om gammal hederligt graffitti-bus eller bara slumpmässigt robin hood-snatteri. Från onödigt livsfarliga dinosaurie-expeditioner i Kongos tätaste djunglar ackompanjerad av intet ont anande Pygmé-arméer till tvingad isolerings-kvarsittning i Japans barska fängelsesystem navigerar David genom livet med en pojkspolings naiva fascination, i jakten på tillvarons kryptiska och underliggande mening. Problemet för den mentalt nertyngda guerilla-konstnären verkar vara att allt till slut bara blir tråkigt och meningslöst, oavsett om det handlar om att erövra konstfacks-groupies, sälja 30 000 $-tavlor eller banka på högljudda symbaler. Så Mr. Choe fortsätter att globetrotta runt världen som en internationell guttaperka, ständigt sökandes efter nästa stora kick eller konstnärliga-aha-uppenbarelse och vänder bara hem till Cheese-burgarens förtrollade land när ett gäng tavlor ska krängas eller en konstinstallation ska saxas av. Sin försummade flickvän, sina ständigt förbisedda vänner och sin störiga familj ger han exakt så lite omtanke och uppmärksamhet att de åtminstone inte säger upp bekantskapen och lämnar honom för gott. Är man en missförstådd och deprimerad konstnärssjäl, som har det stora banksy-breaket precis runt hörnet, är det tyvärr smällar man får ta.

ett tips:

Extacy of Order: The Tetris Masters

Dokumentär om Tetrisnerdar osm visades på Göteborgs filmfestival i vintras, påminner en hel del om the king of kong,m nej ag tycker att den är bättre: http://ecstasyoforder.com/

slowmo P27

Jag är så jävla pepp på den filmen att det liknar ingenting. Dagen den släpps på dvd eller går upp "vanlig" bio kommer bli en ytterst stor dag. Jag tackar ödmjukast för ditt bidrag till tråden.

The Rainbow Man / John 3:16
En introvert tv-junkie stegar in i hallen efter en lång, mödosam dag på bilverkstan och ska precis langa i väg en flintstone-homage, när han upptäcker att frugan och deras gemensamma dotter är borta med vinden. Repliken “honey, I’m home!” fastnar liksom i halsen och Rollen Stewart som den övergivna lilla dumburksfantasten heter, känner att tårarna så sakteliga börja rinna ner för hans smutsiga små kinder. Han bölar i ungefär två år, blir av med jobbet i samma veva och bestämmer sig därför för att börja odla weed i trädgården, för att på nått sätt betala av amorteringarna på huset och hålla fogden på lämpligt avstånd. Efter ytterligare några år av professionellt soffpotatisande, får han en uppenbarelse om att han borde bli rik, respekterad och känd, men istället för att ta den klassiska routen via hollywood, kilar Rollen upp på vinden och hämtar sin bästa clown-peruk, går igenom sina gamla mellanstadie-moves och bestämmer sig för att frekventera så många tv-bevakade sportevenemang det överhuvudtaget går. Efter sju år och otaliga “titta, där bakom basketkorgen/brännplattan/målstolparna står jag och fånar mig” är kändisskapet ett faktum, reklamerbjudanden börjar sippra in och trots att “the rainbow man” borde befinna sig på ett all time high, känner han sig mer miserabel än nånsin. Allt är så förbannat ytligt, ingen vågar visa sitt rätta ansikte och i ett ytterst svagt, “ligga på soffan och tycka synd om sig själv”-ögonblick zappar han förbi den kristna indoktrineringskanalen och drabbas av ytterligare en uppenbarelse. Jorden håller på att gå under, endast Jesus kan rädda mänskligheten från den annalkande apokalypsen, men med tanke på att ingen sett till Gud Jr på ett tag, är det kanske bäst om Mr. Stewart själv tar tag i saken, iförd sin gamla färgglada tupé, sina spastiska dansrörelser och en pickup-truck fylld med hemmagjorda bibelreferenser.

The Elephant in the Living Room
I kölvattnet av Crocodile Dundees oförklarliga framgångar under 80- och 90-talet, den superstirrige Steve Irwins uppgång och fall ett par somrar senare och de ständigt återkommande djurexperterna hos Conan och Leno, har de frihetsälskande jänkarna utvecklat ett enormt sug efter att förvandla livsfarliga och oberäkneliga apor, reptiler och vildkatter till tama och kelvänliga husdjur. När det för ett par decennier sen räckte med en halvfull sankt bernard eller en vandrande pinne för att charma brallorna av barnbordet, måste det idag bjudas på en utrotningshotad art, med ett gift så potent att det kan radera ut en medelstor hamnstad, för att fånga de bortskämda snorvalparnas uppmärksamhet. Denna överexponering av exotiska djur i media, kombinerat med en allt mer bortskämd dagisgeneration har lett till att det med rätt jämna mellanrum inträffar små olyckor i form av att schimpanser börja mumsa på folks ansikten, att ormar inleder kramkalas med motvilliga småbarn eller att lejon får för sig att sticka iväg på shoppingrundor i de lokala köpcentrumen. I denna 90 minuter långa dokumentär får vi dels följa en über-brandman/polis/ambulansförare som tvingas rensa upp efter alla oansvariga curlingföräldrar som skickat iväg lille sir väss “till en fin liten bondgård i grannbyn” och dels får vi stifta bekantskap med en folkskygg, deprimerad och lat lejontämjare. Båda två hyser en enorm respekt och kärlek gentemot de förvuxna kattskrällena, men bara en av dom har försökt modifiera sitt utseende för att likna lejonen så mycket som möjligt. Kan du gissa vem?

Kiss Loves You
Under den epok då människor endast hade två, tre fjantiga grupper att rikta sin musikaliska uppmärksamhet mot, var KISS av någon outgrundlig anledning det självklara valet för en hel drös av idioter. Genom att kombinera farliga och spektakulära stunts såsom eldsprutande, blodspottande och ett fortfarande oöverträffat sminköverdoserande, med en kristen, helylle-approach gentemot alkohol och droger var bandet något som både mormödrar och barnbarn kunde ställa sig bakom. På klassiskt spice girls-manér valde fansen snabbt sina favorit-bandmedlemmar, främst baserat på personlighetsdrag, tunglängd och ansiktsmålning och beroende på vilken KISS-häst de valt att satsa dina pengar på, hoppades entusiasterna att folk i deras omgivning skulle få en fingervisning om vem de egentligen var. Efter ett par galet framgångsrika år valde Gene och de andra grabbarna i bandet att tvätta av sig sminket och satsa på lite mer mogen musik, vilket naturligtvis inte imponerade nämnvärt på de redan svartvitmålade diehard-fansen. Som en direkt reaktion på gruppens temporära hjärnsläpp dök det plötsligt upp ett helt pärlband av lökiga tribute-band som naturligtvis hade vett nog att doppa ansiktet i en spann målarfärg innan de gick upp på scen. Dessutom fanns det fortfarande en innerlig önskan från fansens sida om att fortsätta slänga bort pengar på värdelöst KISS-merch, vilket resulterade i att konvention efter konvention ploppade upp ur tomma intet. Det hela flöt på förhållandevis smärtfritt, när girige Gene plötsligt dyker upp på en sammankomst i New Jersy, stänger ner tillställningen, snor tillbaka några av sina tidigare prylar och kort därefter proklamerar att bandet ska återförenas. Totalt kaos bryter ut när de tidigare så besvikna fansens innersta drömmar äntligen realiseras, men hur ska det egentligen gå för alla konventioner och framförallt vad kommer hända med de opportunistiska tribute-banden, nu när den äkta varan glidit tillbaka in i stan?

Såg precis en dokumentär som heter Square Grouper.
Den var riktigt intressant och underhållande.

A colorful portrait of Miami's pot smuggling scene of the 1970s, populated with redneck pirates, a ganja-smoking church, and the longest serving marijuana prisoner in American history

http://www.imdb.com/title/tt1466067/

Så såg jag också på Beats,Rhymes and Life the travels of A Tribe Called Quest
tung.

Skridsko
Square Grouper har jag inte sett, men den låter onekligen riktigt intressant. Kombinationen av redneck pirates och en marijuana-rökande kyrkförsamling kan inte slå fel. Tribe-dokumentären är sinnessjukt fin. Funderar starkt på att lägga upp den tillsammans med lite andra hiphop-relaterade alster.

Please Vote For Me
Tre kinesiska plugghästar försöker vinna sina klasskamraters politiska förtroende och sopa hem den prestigefyllda titeln som skolans aktade och högt respekterade ordningsman. Tävlingen som anordnas för att på ett pedagogiskt vis illustrera den ibland smutsiga demokratiska valprocessen, går i stora drag ut på att de tre på förhand utvalda tolvåringarna dansar/sjunger/blockflöjtar röven av sig, försöker överlista sina motkandidater genom att verbalt "american history x-a" deras argument mot en kateder och blåsa strumporna av bänkkamraterna med hjälp av en sjuhelvetes maffig slutplädering. Kandidaterna som givetvis både grillas och pryglas av sina strikta, superkorrekta föräldrar på en daglig basis, tar uppgiften på största möjliga tyyystnad-allvar och är beredd att både hota, slå och muta sig till sweat mellanstadie-framgång. Det blir en stenhård politisk kamp mellan den rultige och klämkäcka översittaren, den tysta tyrannen och den känsliga kappvändaren, en kamp fylld av fulspel, taktiska misskrediterings-kampanjer och till och med en tveksam mutresa. Vem som lyckas knäcka vem i slutändan ska jag naturligtvis inte avslöja, men jag vill påpeka att två av kandidaterna hotar med att hoppa av det korkade skit-racet redan under "the primaries" och att klassen kollektivbölar på grund av politiska meningsskiljaktigheter inte mindre än fyra gånger.

För er som har missat This Revolution,se den!

http://www.imdb.com/title/tt0423370/


a.d.d.o.e.p.c. Haha,underhållande minst sagt. Såg 4-5 åringar som rökte chillums stenhårt i den kristna sekten. Oh ja,Tribe dokumentären var ju så fin,ja det tycker jag aboslut att du ska göra!

Stepping into the fire

This story takes you on a journey towards the discovery of life's purpose. Step into the fire and you may just find what you've been searching for all along. The feature documentary is about various people who need closure and strength in some aspect in their life and the different experiences and reflections of various crew members when taking Ayahuasca and San Pedro in the rainforests of PERU.

http://www.imdb.com/title/tt1754537/

Skridsko
Fan vilka fina filmer du bidrar med! Jag slänger upp trailern till dom så att fler kan få ta del av härligheterna.





Hated
En självdestruktiv martyr med nudist-tendenser och suddiga toalettbås-tatueringar tar den obscena och provokativa scenföreställningen till en helt ny nivå. Tillsammans med sitt apatiska kompband "the murder junkies" gör rebellen GG Allin sitt yttersta för att chocka nitbältena av den redan avtrubbade punkpubliken med en morbid setlist bestående av seriemördar-hyllningar, underdog-vurmande och ett ständigt flörtande med rock & roll-döden nummer ett - självmordet. Skulle de ockulta, anarkistiska och svordomstunga texterna mot all förmodan inte skrämma stålhättarna av de pubertalt peircade punkarna, börjar GG lugnt och sansat slå sig själv i ansiktet, kasta högtalare omkring sig eller gör ett försök till att dropkicka någon i publiken. Skulle även dessa förhistoriska jackass-stunts falla inför döva öron, har Mr Allin alltid ett sista provocerande ess i ändtarmen. Det finns liksom inget mer effektivt sätt att få fart på en halvsömnig, ointresserad konsert-publik än att oväntat inleda ett parti brunt snöbollskrig. Varför han håller på och tramsar sig på detta viset, är naturligtvis svårt för en väluppfostrad dansbandskille som mig att uttala sig om, men en drös hänförda vänner, några inbitna fans och en handfull nedstämda före detta lärare gör ändå ett tappert försök att förklara varför GG tycker det är lugna bananer att folk tokhatar på honom.

En av mina favorittrådar även om jag inte lyckats eller hunnit titta på ens en bråkdel.

Många känns som dokumentärer SVT gärna skulle vilja visa i sin Dox-serie men inte vågar. Samtidigt gillar jag ändå Dox. Senna-dokumentären som gick nu i veckan var riktigt bra (heter kort och gott "Senna" om nån är intresserad). Visste inte mycket mer om honom än att han var riktigt bra på att köra flygplan utan vingar men han verkar ju ha varit en extremt sympatisk man. Och Alain Prost framställs lite skönt som djävulen och sporten som korrupt :)

a.d.d.o.e.p.c.
Tack för länkarna! Jag vet inte riktigt hur man gör så jag beklagar mig över det.
Checkat igenom de flesta du har länkat i tråden och de är fett schyssta

Måste bara länka denna eftersom jag gillar den så mycket
The Road To Guantanamo

The Road to Guantánamo focuses on the Tipton Three, a trio of British Muslims who were held in Guantanamo Bay for two years until they were released without charge.
http://www.imdb.com/title/tt0468094/


Denna är också riktigt bra
The Interrupters

A year in the life of a city grappling with urban violence.
http://www.imdb.com/title/tt1319744/

peace

Evolution P28
Fan vilken komplimang! Jag sörplar i mig det och lovar samtidigt att äntligen kolla in "Senna". Har endast hört positiva omdömen om den, så nu får det faktiskt bli av. Har du inte sett "The Two Escobars" eller "Catching Hell" är det två sportdokumentärer jag kan rekommendera starkt.

Skridsko
Kul att du uppskattar mina filmtips och dessutom tar dig tid att kolla dem! Slänger upp trailern till dina senaste två också.

Home Movie
Fem fantasifulla husägare som hellre skulle kevin costner-kasta sig framför en kanonkula än att bo i ett grått och tråkigt radhus, förklarar varför färdiga heminredningslösningar är lika med döden och vad som kan hända med ett hus om man bara är villig att kavla upp ärmarna och tänka utanför den där jävla ikea-boxen. Vi får stifta bekantskap med den mysiga och mustaschprydda alligatorbrottaren som vänt samhället och alla alkispolare ryggen och numera glassar runt och tar det piano på en husbåt. Vi lär känna den galna katt-tanten och hennes minst lika tokiga katt-gubbe som bjuder upp till dans och visar hur våra lägenheter kan komma att se ut i framtiden om endast katter får utbilda sig till inredningsarkitekter. Dessutom blir vi inbjudna till den sönderopererade japanska sitcom-drottningen som snickrat ihop en trädkoja på hawaii och till hippieparet som förvandlat en missilbunker till en underjordisk mysgrotta. Sist men som vanligt inte minst bjuds vi på en enastående husesyn av den mänskliga inkarnationen av Oppfinnar-Jocke. Han spatserar runt i sin lite för tajta “jag är en gammal, gråhårig pensionär, men har i alla fall inte gått ner mig fullständigt”-tröja och demonstrerar sin bensindrivna lazee-boy, visar hur den läskiga robot-betjänten funkar och berättar fördelarna med att kunna styra akvariebelysningen med hjälp av en hederlig knapptelefon. Framförallt visar han oss att kalles, musses och långbens overkliga husvagnsinredning kanske inte var något fantasifoster från herr disneys sida trots allt, utan snarare att vi bör betrakta den som en nostradamus-profetia på väg att bli realiserad.

A Married Couple
Billy, en tunnhårig copywriter med porrfilmsmustasch och tvåsiffriga snooze-rutiner, visar med all önskvärd tydlighet varför giftermålet med den debattkåta och spjuveraktiga hemmafrun Antoinette har förvandlats till en fantastiskt misslyckad variant av "mamma-pappa-barn". Året är 1967, så det omaka paret glider mest runt på sina heltäckningsmattor iklädda saronger och tajta små speedos, ger varandra det elaka ögat och munhuggs värre än två långsinta bingotanter. Bråken står som skillsmässo-spön i backen och oavsett om det är dammsugarsladden, vinylspelaren eller den verkakta hundmaten som ska ältas i några timmar, är det egentligen den klassiska brödvinnaren vs. husfixaren-diskussionen som de trilskas om. Antoinette som tycker att hon blir behandlad som en lågavlönad och undervärderad au pair, pallar inte med makens konservativa karlakarl-pryl som i förlängningen innebär hon får noll assistans med hushållsbestyren. Billy som drar hem den gyllene degen, tycker å andra sidan inte att frugan uppskattar den enorma uppoffringen han gör för familjen och att maten borde stå redo på bordet klockan sex, oavsett om frugan känner sig som en europeisk tonåring eller inte. Mitt i allt detta kaos sitter krulltotten Bogart, kärleksparets älskade son och tittar storögt på medan mamma och pappa kallar varandra för könsord och slår igen dörrar. Med sig vid sin sida har han hunden Merton som bara fnyser åt situationen, viftar melankoliskt på svansen och lugnt inväntar dagen då Billy och Antoinettes separata sovrum uppdateras till separata riktnummer.