aantmän_ P37

Det är igenom ett dimhöljt moln jag minns tillbaka på oss.
När vi var dom odödliga.
En tid då vi inte brydde oss om vad folk tyckte eller tänkte.

Vi ägde världen och var inte rädda för den. Vi levde till fullo och gick in med allt.
Stunderna vi hade tillsammans med individerna som vi då var.

Men inget kommer bli som förr igen.
Vi är inte samma personer som vi en gång var.
Av oss är nu bara skalet kvar.....
Medans dimhöljet tätnar och tiden gör sig påmind..
Röker jag en fet och minns tillbaks dom dagarna!













































































































































































































































You poor fool, Wait till you see those goddamn bats...