En sjukdom var fjärde svensk någon gång har lidit av.
Blicken maniskt flackande, pulsen slår gradvis saktare
Du vet att det kommer komma igen, för du är en sån svagsint stackare!
Stävja din rädsla! Du dör inte. Känns bara som om hjärnan vill kräkas
Inte nu. Inte igen. Du bestämde ju dig för att stävja din rädsla!
Nu dör du. Ligger i ångerna av ditt eget kokande hemoglobin
Ta in känslan. Låt den komma. Det handlar ju bara om nivåer av serotonin
Det mesta i livet kretsar kring kriser och snart halva FASS
För i din innerficka ligger alltid en karta Atarax
Läkaren sa ju att det allra värsta klingar nog av
Sensaval, Valdoxan, Prozac och Citalopram
Om du kunde skulle du fanimiej äta Tryptofan
"Hur mår du nu för tiden?" "Jo tack, bara bra!" jävla mytoman!
Hur kunde du sjunka ända hit? Allvarligt, Sertralin?
Du kan nu allt om skiten du länge inte ville kännas vid
KBT? Återstår att se. Du har ju aldrig haft nån struktur
Provat allt från hypnos, zonterapi, psykoanalys till akupunktur
Du kan varenda bok som skrivits. Alla säger samma sak: "Det är inte farligt.
Det är kroppens eget försvar från när vi var primater
som var till för att skydda oss när vi ställdes inför riktiga faror"
Du skriker ut den enda känsla du vet är på riktigt: Jag vill inte bli galen!
Det ljusnar ute och ännu en natt har du inte sovit en blund
Du hatar din hjärna. Du vill sluta lyssna, känna men du får inget lugn
Som att simma uppåt med syre för två meter men till ytan är det nästan fem
Tänk känslan av den sista metern, och tänk att du har den känslan jämt.
Din sjukdom syns inte, märks inte, ingen känner det helvete du lever i
Den tvingar dig begränsa, tvingar dig leva vid sidan om i ditt eget liv