En kortis
Den här dikten är, antar jag, en blandning av dadaism och surrealism. Jag hoppas att den uppskattas, eller åtminstone blir läst och kanske även frammanar lite känslor. Förklaring tror jag inte behövs, det jag skriver är alltid väldigt personligt. Tankar.
Jag tittar ut, lite smått nedåt.
Jag ser med mitt högra öga, det andra har jag redan klöst bort.
Varför smälter ni inte bort på våren?
Vad fan står ni stirrandes kvar för, varför släppte ni in mig?
Inopererade tändare...
Jag är inte flamsäker!
Två par vänsterhänder, vägen ni så gärna följer.
Vägen leder alltid till mig, till levande ljus, jag är ett ljus.
Som aldrig tänds.
Så jag tittar ut ifrån min hemliga ask.
Fylld av pappersstjärnor.
I väntan på att någon gång få släckas.