Pånyttfödelse
Då ska vi se om detta stycke får lite mer kritik, skriven i fjärdedelstakt. Jag var dock ovetandes om att så många har använt sig av "Fenix" metaforer tidigare, så ja, ha överseende med den raden.
Ofödda foster kryper runt i min kropp,
dessa fantasifoster stryper sakta bort allt hopp.
Jag lider av ett vanvett i mitt blodomlopp,
klockan går sällan rätt i detta privata kretslopp.
Orden sammanbinds utan egentlig mening,
saker jag anser finns, en betänklig förgrening,
Av sanningen.
En mytomspunnen kreation av tiden,
dock ofta funnen agerande bakvriden.
En miljon frågor gjorde hjärnan förvriden,
hittades jag i Fenix lågor sönderriven.
Jag återuppstår ur min egen livmoder,
sen återstår att se ditt eget jävla arvode.
En son på existensens kant,
vartenda utskott pekar på det som är osant.
Framför dina åsikter och se om någon hör,
stämbanden sviktar och du dör.
Man skulle kunna påstå att världen är snedvriden,
efterbliven, fastslå att jag är omgiven,
av samtiden men samtidigt utomstående,
döden kommer inte den är ständigt pågående.
Förstående änglar men i någon annans kör,
bönhörd, vansinnesskratt som ekar,
utsatt för en illsinnads spratt och lekar,
attack mot dem som fick mig ertappad,
sedan nedtappad, jag blev utkastad,
utskrattad av han som satt på sin tron.
Och nu har glorian bytts ut mot ett par horn.
Låt världen brinna, bryr mig inte, inte det minsta,
snart kommer du finna att du ska betrakta varje andetag som ditt sista.
För oavsett hur många jag föraktar så är du etta på min lista.
Jag förtjänar ingen kista, min kropp är förbrukad,
besudlad och jävligt sodomiserad,
dregglar som en lobotomerad.
Och ändå har du mage att kritisera,
varenda rad som jag har komponerat.