Novell "Floos"
Detta är ett utkast till min kommande novell "Floos"
1. Intro
Zinah Miladi a.k.a Zittla
När Zinah var han nio år han såg musikvideon till Tupacs diss till Biggie Smalls, Hit Em Up. Jag svär, han tyckte det där var den fetaste skitet han hade sett i hela sin korta liv. Så därför, direkt han gick upp på sin rum och skrev en diss till sin storsyrra. Okej, det var lite fittigt, men han visste inte bättre, och det där var längesen. Från den där gången han bestämde sig han skulle bli som Tupac. Han köpte tuggummin med tillfällig tatueringar och han tjatade på sin mamma han skulle få en svart vattenpistol. Och det där han fick. Han dedikerade sin liv till att vara en äkta hiphopskalle och fem år senare han fick stå på scen och höra publikets jubel. Han blev fett beryktad i våran kvarter och alla ville känna honom, jag svär. Till och med han fick gratis frukt av Ahmed (lokal frukthustlare). Jag svär alltså, det var som Gudfadern, fast på svennisch. Och jag glömde brudarna. Abou, jag svär, guzzarna var över honom som en barn med ett godisskål. Och han gillade den där skitet också. En gång han bazz fyra guzzar samma dag, jag svär. I alla fall sådär var rykten. Zinah, han målade också graffiti och man kunde se hans tags över hela staden. Han hade provat alla elementen, men graffen och rappen var hans shit, hans grej. Efter en misslyckad break karriär och efter han hade scratchat sönder över hundra vinyler han bestämde sig han skulle hålla sig till dom här två grejorna.
Jacob Odin a.k.a Jac-Uzi
Jacke var överklass. Han växte upp trygg i Rinkeby. Nej, ta inte fel, bre, Danderyds Rinkeby. Han kollade mycket på actionfilm och när var han elva han hörde om rån och shit i Rinkeby. Den där var stor för honom. Först, han bodde i en annan Rinkeby, och det där var fett. Andra, det var som film ju. Därför han rymde hemifrån och besökte den andra Rinkeby. Han säger det var som att komma hem. Abou, jag svär, han förändrades. Han färgade sin blonda hår svart. Han köpte bruna linser och han skar sig vid ögonbrynet så det skulle bli en sån där häftig ärr. Det där är sacrifice, han offrade sig för kulturisch. I början vi trodde han var som oss men sen vi såg han hade blont hår egentligen. Han sa han hade bara ljusa rötter, men vi viste han var svenne. Plus han tappade en lins en gång. I alla fall han blev vapenfixerad och därför han tog namnen Jac-Uzi. Det där var perfekt: rån, vapen och bad i samma namn. I sin ficka han hade en anteckningsblock som skrev han upp saker att komma ihåg, t.ex. vilken slang var ute och hur ska man bete sig för att va förort.
Parham Noushzad a.k.a Para-Noja
Parham var hustlare. När var han femton han hoppisch av pluggen och började hustla efter flees. Han hade också många utgifter. Guzzar, bensin till moppe, balejschen, zutt och gendisch. Hans stora inkomst det var knatch. Han började sälja som extraknäck när var han 13 år. Vid femton han hade också börjat röka själv regelbunden och därför den blev heltidsjobb istället. Det här var fixaren i kvarten. Han kunde fixa allt åt dig, jag svär. Okej han tjänade mycket flees på ganjan. Men han kunde också fixa andra grejor. Du vet som TV, DVD-spelare, MP3, okända album och filmer, surround-system och andra shit också. Jag svär han var som Morgan Freeman i den där filmen fast på utsidan, du vet. Han levde stort, alltså. För att ge lite bakgrund han hade växt upp på barnhem i Lindholmen och sen han hade kommit till fosterfamilj, men han fuckade upp den där för han blaza zutten i deras källare. Då han fick komma till en ungdomshem här i Banby. Han hade noll cash och han behövde floos till zutten och andra utgifter. Då han fick para-noja (och därifrån namnen). Därför han på allvar började skriva låtar och han utvecklisch, jag svär. Som sagt han levde stor, men han ville leva storare. Hans planer var han skulle fortsätta hustla tills en skivkontrakt kom hans väget.
Pedram Miladi a.k.a. Pedz
Jag svär, den här shonnen har en speciell historia, alltså. Han kom till Sverige för två året sen och hans väget hit var ingen lätt, jag svär. Han börja rappisch när gick han i femte klass, då han var nio år. Från början han körde på persiska, men farsi är en svår språk att rappisch för den är så jävla mjuk, du vet. Därför han börja körisch på engelska, för det skulle bli mer attityd och grejer. Pedram är syndikalist och han har länge varit aktiv i en fackförening som heter Karegar (Arbetare). Hans farsa, min farbror, blev avrättad efter revolutionen, men jag svär, han har fortsatt sin pappas arbete, yao. Efter en strejk under Pedrams ledning det blev knas alltså. Staten ville få tag på honom för hade han startat konspirationer och grejer. Därför han slutade på sin arbete och han gick underjord. Till slut i alla fall dom fick tag på honom och han fick spenderisch en och halv år i fängelsen Evin i Tehran. Efter han kom ut han bestämde sig han skulle lugna ner politiska skitet, men efter en tag han gick in på sin gamla spår igen. Den slutade med han blev efterlyst igen på grund av en upplopp som hände i Iran som han hade varit med och planerad. Då han gick på flykt och den slutade med han hamnade i Sverige. Men vägen dit, jag svär, den var lång och krokig. Först han åkte över gränsen fastspänd med en styrkelyftsbälte under bilen. Då han kom till Afghanistan. Där det var feta kaoset så han kunde ganska lätt gömma sig och skit. Sen han åkte med baxad moped till Turkmenistan och därifrån han tog flygplan till Canada. Men han fick ingen uppehållstillstånd så därför han drog vidare. Till slut han kom fram till Sverige och tog kontaktet med oss. Men här han fick inte heller uppehållstillstånd, så vi gömde honom, men den där historien jag ska komma in på senare.
Zakaria Zartoshti a.k.a. Zarathustra
Zacke har bott hela sin liv i Banby. Hans föräldrar lever tillsammans så han slapp den där knasen som Jacke har gått igenom. Hans föräldrar kom till Sverige 1980, en år efter revolutionen och dom har bodd i Banby sen den. Zacke är också revolutionär och han har lärt sig den där av sina föräldrar. Dom flydde från Iran av politisk skäl och dom har fört över den där till honom. Jag svär, den här snubben är äkta. Också, han läser mycket. Han har läst alla tre Das Kapital-böckerna och han också har läst Kommunistiska Manifestet. 1984 är hans favoritbok. Han också är jävlig ärlig. Han knasar inte. Han hustlar inte. Han pundar inte. Du fattar grejen. Okej, någon enstaka joint ibland det kan bli, men det där är kulturisch. Också han är enda i gruppen som röker inte, det där är respekt. Han pissa snett på grupptrycken. Förut han hade flickvän och jag svär han blev toffel. Men nu hon har dumpat honom så han slipper den där skitet. Det där är bra för hans musikkarriär också. Men jag svär han babblisch om henne hela tiden alltså. Jag lackar på den där skitet. I alla fall nu han lägger ner mer tid åt Guerilla Army, vår grupp.
Ahmed Farhadi a.k.a. Alkemist Fortuna
Jag heter Ahmed. Det var jag som grundade Guerilla Army. Först jag måste ge lite bakgrund. Jag växte upp i Fittja, men nu jag bor i Banby. I alla fall jag hade lite knas i min uppväxt. Farsan var våldsam, du vet, och jag knasade på fritiden och ibland i skolan också. Men trots den här skitet jag lyckades hålla schyssta betyg så det där är lugnt. Nu jag går trean i Banby Gymnasium och det där går bra. Jag började rappisch när var jag 14 år. Okej, den där var lite sen, men jag ville studera skitet innan jag gav in mig. Först jag var med i en trio som hette Trippelalliansen. Det var jag, Zacke och Zinah. Sen hela tiden det kom nya till gruppen så till slut vi kunde inte heta Trippelalliansen så den fick bli Guerilla Army iställen. Jag gillar blaza zutten, kolla på film, dricka, hustla (tjäna floos), skriva, bilar, motorcyklar, tatueringar, brudar och tatuerade brudar. Självklart den viktigatse också: rappisch. Jag har inte guzz. Palla den där skitet yao. Jag gillar friheten plus den är dyrt med brudisch. Jag kommer gå in mer på mig sen men for know: peace.
2. Banby
Jag svär, om har du aldrig varit i banby du vet inte vad förort är. Det är den äktaste ställen på jorden, jag svär. Den ligger längst ut på lila linjen, utanför Kemiby. När kommer man ut ur tunnelbanan direkt man möts av en fet torg med allt från frukthandlare till estånd med falska märkeströjar. Först till höger man möts av världens skönaste shonne, Ahmed. Han säljer allt, jag svär: meloner, apelsiner, äpplen, kinesisk päron, vanlig päron, kiwi och mycket mera. Till vänster vår lokala svenne står: Ingmar. Han hustlar kläder: T-shirts, tjocktröjor, jackor o.s.v. Allt falsk och billig. Husen är i äkta grå betong. Lyktstolparna är antingen sönderslagna eller dom funkar inte. Asfalten är gammal, jag svär, och överallt man ser trasiga olåsta cyklar. Det där, det är en paradis för chollare, brorsan. Också det finns några butiker i äkta förortsstyle. Först det finns Nr. 1, ett butik för alla skallar som gillar alltifrån persisk marmelad till libanesisk hårspray. Vänta jag måste bara berätta, den där hårsprayen är fett skön att boffa jag svär, jag och Zina vi brukar gör det där ibland. Men man ska va försiktig att man tar inte för mycket av den där skitet, den fuckar up skallen fett, jag svär, alltså. I alla fall dom har allt. Sen också det finns ett butiket som heter Zafferoon, det där betyder saffran på persiska och som ni fattar, det är en iranier som äger skitet. Dom är okej, det finns mycket bröd där.
Jag måste också berätta lite om våra lokala kändisar som finns här i kvarten. Först och främst det finns ett fett skön Guanare som bor på Tågvägen. Jag svär han äger alltså. Han går runt och babblish med alla jämt, jag svär. Alla känner honom alltså. Han brukar också sitta på femman. Han åker fram och tillbaks för att snackisch med folk och höra om deras åsikter om allt mellan himmel och jordisch. Sen vi har självklart lokala svennar här. Det finns först och främst A-laget med alla sköna alkisar. Jabbe, Steffe, Keneth, Millan, och Marre. Sen vi har Ingmar, men honom jag har redan berättat om. Sen, jag ska inte glömma, vi har Kalle, han spelar luftgitarr i Centa och chollar tomater av Ahmed varje dag. Fråga mig inte vad han gör med dom. Men han är där varje dag och chollar. Nu vi kommer också in på lokala intrigisch. Ahmed och Kalle har varit osams så länge Banan har funnits, jag svär alltså, sen istiden. Kalle har blivit haffad av Ahmed fyra eller fem gånger jag tror, men en gång aynazis blev inblandad i den där shiten. Men jag svär, Kalle är grym på att komma på nya sätt han kan cholla dom där tomaterna på. Och för det mesta han kommer undan. Förutom dom här det finns också gängen. Vi har Banby Pojkarna, det där är farliga shonnar alltså, inte att leka med, jag svär. Mohammed, deras ledare, har suttit inne för grov misshandel och dråp. Men nu han har lugnat sig. När blev han i 40-årsåldern han gick lite i pension och sen dess han har inte varit lika galen. Vi har också Vatos Duros. Det där är bara några latinotonåringar som leker fett, men kanske dom blir farliga i framtiden. Deras ledare har åkt på böter för snatteri bara, inget annat. Också han blev spelberoende när var han 13 år. Jag svär, det där måste vara nån slags rekord eller nått. Jag skulle kunna skriva en hel bok om Banby, men istället jag vill berätta om våran historia, historian om Guerilla Army.
3. Reza
Jag minns den som den var igår. Reza och jag vi satt på hannes rummet och vi kollade på Simpsons, den var fredagkväll, och skolan var out om du diggar. Reza sa: ey tänker du vad jag tänkisch? Jag sa, right on, mannen, fram med zutten. Han tog fram skitet och vi började meckisch våran älskade Mary-Jane, våran zittla, zuttisch, de gröna sköna, du diggar. Han hade becknat dom bästa grejorna för vi firade skolavslutningen som hade vi haft samma dag. I alla fall han meckisch en monsterspliff och han började puffa och sen han passade till mig och sådär det fortsatte hela kvällen. Sen när var klockan typ halv 3 på natten, vi gick upp till hans taket och vi sprang omkring och sträckte ut händerna som vi var värsta fåglar och grejer. Jag svär vi svävade, och trots att livet var tungt, vi kännde lycka och frihet. Jag svär även om vi var fast på Banan vi kännde oss som kungar den där kvällen. Sen jag gick hem och sov till sent på eftermiddag och han gjorde, jag tror samma sak. I alla fall dagen efter han slog en ding till mig och sa jag skulle komma över. Utan att tveka jag kom direkt, han var ju min bästa polare. Jag gick upp för trappan och sen jag slog på klockan. Han öppnade: ey vad händer mannen, step in the castle yao. Jag gick in och såg den såg ut som vanlig först. Sen vi gick in på hans rummet, hans föräldrar var inte hemma, och jag satte mig på sänget. Han öppnade sin byrålåda och han tog ut nånting svart. Jag frågade: ey är den afghani hydro? Han sa nej jag svär det här är bästa skitet yao, det är heroin. Jag sa: Ey bort med skiten. Han svara: nej jag svär den är helt otrolig, du måste prova mannen, du kommer älska den här skitet, jag svär. Jag sa: Näe, jag drar alltså!
Jag gick från där med blandade känslor, jag svär, jag visste inte vad jag skulle tro alltså. Han skrek till mig fuck off, från balkongen. Sen han satte sig på sin rummet och meckade en fet av horset och började flyga drake. Han blev hög som en fucking höghus och sen han gick upp på taken och gjorde den där som vi hade gjort dagen innan det här. Han flög som värsta galen fågel. Just då han var inte i betongen, han var i en fucking mansion och han var kungen so to speak, om du diggar. I alla fall tiden gick och den läkte inte betongsåren. Istället dom blev djupare och storare. Sen tiden fortsatte rinna iväg, och den blev höst, löven började falla, och han var djupare i skiten och han kunde inte komma ur den bottenlösa träsket som blev djupare och djupare hela tiden. Som han fortsatte punda och han blev sämre och sämre. Tillslut han blev utslängd för hans föräldrar märkte den här skitet. Tiden gick och vintern började närma sig, den blev kyligt för en man utan hem. Han gick ner till pendeln och skrev en avskedsbrev till världen som hatade honom. ”Jag ser ingen slut på spiralen och jag vill komma till en finare värld. Fred till alla som älskade mig, fuck er andra. Hiphop 4-ever. Peace and im out!!”. Sen han tog en sista kabbe horse och han hoppade framför tågen och lämnade en värld som inte var gjord för honom. Reza är den gamla medlemmen av Guerilla Army och vi älskar honom för evigt. Vila i frid mannen!!