denna känsla att det bara är du som är dödlig
skriver lite annorlunda texter nuförtiden. spoken word-ish.
jag sa att mitt liv var värdelöst, du sa att ditt var värdelösare och jag tänkte för mig själv att du var väl en jävla glädjedödare i denna tävling utan vinnare, där båda deltagarna vägrar ge tävlingen legitimitet inför varandra men vässar klorna i hemlighet ville jag, mest för att vinna, säga något om tillvarons bräcklighet att vi måste borra in ansiktet i insikten att livet en dag kommer att sluta för att det på allvar ska kunna börja
att vi alla trots allt lever en tumör, en istapp, ett kycklingben från att liemannen ska få in sin skröpliga men envisa fot i dörrspringan sedan insåg jag att jag lika gärna skulle kunna säga att vi lever en människa, ett gatuhörn, en missad buss från lyckan
så jag lät bli
för tävlingen finns överallt och när jag inte ens kunde vinna genom att trycka ned dig förpassades jag till att säga den smartaste, deppigaste, djupaste saken
tävlingen finns i småbarnspappans stresstyngda suckar över den gamla, skröpliga russinhudskvinnans myntfumlande framme vid kassan
den finns i din sårbara blick som berättar att du inte vågar berätta allt det där som kan få dig att verka sämre, mindre perfekt, mindre rak i ryggen och rakt igenom självsäker (du slutade kissa i sängen i sexan, träffade din första riktiga vän när du var sjutton och älskar att äta direkt ur nutellapaketet)
den finns i den unga tjejens ögonvråsneglande medan hon klackar förbi H&M:s skyltfönster, den finns i fyraåringens tårar som blandar sig med salivet som rinner ur munnen som i desperation skriker att dom andra barnen springer för fort när dom leker kull den finns i barnets skälvande svar senare samma eftermiddag från sin plats i hörnet av rummet medan alla andra barn sitter och målar: jag kan inte.
den finns i din röst när du föga övertygande påstår att du minsann inte bryr dig om vad hon gör ändå, hon får väl göra vad hon vill…
den finns i varenda situation där vi känner oss tvungna att klättra på varandra eller stampa på oss själva för att nå dit vi ska… vi får inte tappa ansiktet, placeringar eller hoppet
denna känsla att det bara är du som är dödlig
dra in magen så jag kommer förbi och fram. nej, det tänker jag fan inte göra. vi behöver bredare utrymmen, inte bredare magar.
tankefoda.wordpress.com 365citat.wordpress.com
|