Charly - Förlamad från halsen och uppåt
En text om skrivtorka. Varken mer eller mindre.
Jag greppar pennan, lagom start. Tänka tänka. Tar ett tag.
Testar, väntar, ändrar, testar, väntar, ändrar... pfff, bara lamt...
Vill texta nått att sätta in i tavelramar, dag för dag men
tappar tron, är hiphop nått jag inte längre klarar av?
Idéerna försvinner spårlöst, kommer dom återvända?
Lusten är ett fridlyst vilddjur: sällsynt, svår att tämja.
Hånar, häcklar det jag skrivit. Kanske dags att våga släppa
taget. Sexton rader? ... ... ... ... ... ... En nöt för hård att knäcka.
Vill skapa bindgalna rimtravar som får dig att
känna dig helt inavlad, krigsskadad, rikshatad.
Men numer är fyndighet en bristvara, då jag vridit
ur mig som en disktrasa (antydan till livsfara).
Vill åter känna att jag träffar högt på rischterskalan,
så gör mig friskförklarad, visa hur på griffeltavlan,
men är det som rena rama hinderbanan; låt mig då få
norrpa ett piller ur kreativitetens pillerkarta... snälla?
Jag sätter ribban högt, viskar slött det jag skrivit,
velar ivrigt, inser faktum: versen börjar stinka dött,
tar flaskan, dags att finna tröst, halsar fram en whiskeyröst,
blir riktigt trött utav att kisa mot åkern jag inte skött.
Vill inte dra en vals där dess refräng får reträttmarscher.
Vätskelös savannbo. Trycker frekvent på resetknappen.
Första tycket: "Ganska bra". Sen blir skiten platt, såklart.
Börjar om en annan dag. Utkast blir till pappersplan;
kastar de sen utan skrift, substans och plats åt förare
som landar med en trubbig nos i dokumentförstöraren.
Skrivtorkan eskalerar, synen den är inte vacker:
fjällar, spricker, vänta inte, hämta kvickt en hink med vatten.
Frustar, pressar, bryter av här, njuter när jag knögglar texten,
suckar, svettas, kyler av mig lutandes mot fönsterblecket.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|