Känner ingenting
blir nog sista texten/dikten på ett tag.
Så mycket som har hänt på senaste, det är helt sjukt,
lägger ner pennan nu, kanske kommer den upp igen,
kanske är det här ett slut.
Men hur det än blir så står jag helt still,
tankarna är döda men i huvudet har jag ett jävla stim.
Men ingen utav hjärncellerna tar hjälp av varandra,
så egentligen är det väl ingenting.
Bara tom, trasig och så jävla ensam,
tusen omkring mig men ingen som älskar.
Kärlek finns bland vänner och familj,
men det hjälper ingenting.
För nu är det tomt och jag känner inget,
och jag kan inte dra mig till minnes att jag gjort någonting,
som förvärrat situationen, som fått skiten i skallen att eskalera.
Men just nu orkar huvudet inget mera,
så stäng av det här jävla hjärtat som håller mig vid liv,
för det här livet kommer ha ihjäl mig.
Trappan upp är trasig, så nu finns bara en väg och det är ner,
kan inte stanna här, mår dåligt av mitt egna fotsteg.
And I was better where I was miserable, why didn't you leave me there?
|