[Dikt] Fegon - Vill finnas till hands
När den vildaste vågen rullar på vattnet
går jag, med trasiga kläder, och sörjer på stranden
En fågel skriker en varning, jag blundar en stund, sen
låter jag mig träffas och följer med strömmen
Jag blir en flytande stock för den skrikande fågeln
men jag är så lycklig att någon, kan vila sig på mig
Mörka moln drar in och jag känner dropparna smattra
tiden står stilla, tillochmed livets klocka har stannat
Ögonen öppnas, men kroppen vägrar att rubbas
och jag liksom flyter i tomhet ovan en stigande bubbla
En nypa luft och jag vaknar, livets klocka lyckades starta
och jag ser fågeln flyga iväg med flyttande svanar.
Jag är ensam, känner mig som en flaskpost utan ett brev,
men plötsligt lyckas jag se en plastboj som flyter brevé.
Griper tag för livet, hoppet håller mig fast,
blir ett guppande flöte som inte kommer nånstans.
Jag känner mig som ingen alls, fast i ingenstans
fast det finns en chans att jag faktiskt hittar land
Enda anledningen att jag ska vilja bli räddad till land
är för att få chansen att ge någon en hjälpande hand,
även om ensam är stark behöver en ensam hjälpas ibland,
för ensamma lämnas jämnt att rädda sig själv.
Jag vill bli räddad nu, känner mig som mest ensam i världen
när jag lämnas till att inte kunna hjälpa en endaste jävel.
Horisonten är innehållslös, när vågorna börjar att rulla,
jag är utan nån chans, när fåglarna börjar att sjunga.
Så jag släpper taget, låter mig flyta i havet
men innan jag blir ett sjunkande skepp som sjunker till graven
stannar jag vid ytan för att hjälpa den skrikande fågeln
att samla flocken av svanar för att kunna vila sig på mig.