"Pojken som blev kär" (Vers 1)
Det här är min första text jag någonsin skrivit och jag har rappat i snart 4 dagar, så kontruktiv kritik är verkligen uppskattat. Jag vill bara lära mig så mycket som möjligt helt enkelt..
Jag lyssnar på hiphop hela tin, de är mitt liv. Jag älskar det riktigt mycket.. mer än vad jag gillar smycken för det är det som gör mig till den jag är, den lilla pojken som en gång blev kär. I denna kultur som lyser upp min värld. Ända sen jag var 7 bast har beatsen pumpat i min skalle,det är som jag hela tiden faller . Längre och längre ner i detta djupa hål..
fyllt med rhtym och beats... åren bara går och går. Ju längre det håller på destå mer börjar jag förstå.. vad som gör att denna kultur håller mig fast så hårt. Det är som varje gång jag hör en skön låt så slingrar den fast sig som en ål... jag bara drömmer mig bort till till hiphopens guld tider men det var då... på den tiden flowade allt bara på. Inspirationen var på en riktigt hög nivå. Men nu har den sjunkigt riktigt lågt.. Den är inte ens nära va den var då.
Allt det handlar om nu... är pengar, bilar och stora hus. Dessa meningslösa texter som folk tjänar pengar på. De har varken känsla eller mening det gör mig arg och jag vill bara slå.. slå hål på dagens hiphop att i hop få tillbaka det vi en gång tappat bort.
Jag var kanske inte med från början... men jag älskar hiphop tillräckligt mycket för att inse.... att vi nu behöver det mer än aldrig nånsin. Jag hoppas att framtiden bådar gott... att vi äntligen kan få tillbaks det vi fått och sedan tappat bort.
Jag har i mitt liv haft det svårt... att hitta ett sätt att uttrycka mig på, att visa de känslor som inte syns utanpå. Men nu tror jag att jag hittat rätt, att skriva rader på detta sätt.