Perspective - Benen ger vika
Jag möts av ständigt mörker och vill springa ifrån,
dysterheten som är hack i häl när timmarna går
ingen förmår kraften att ändra läget utom en själv
men hoppet försvann och min framtid har skjutit sig själv
turen har vänt, allt mina ögon ser är misär
det kunde varit värre men vill inte leva såhär
seglar iväg från verkligheten på mitt skepp av substanser
besöker en plats där man inte behöver ett pass
benen står kvar men tankarna lämnade landet
ensam i natten omges min kropp utav röken från hasch
ödet har satt spår i själen, stämplad för livet
felet är ditt om du inte ser hur jävla äkta jag skriver
rädda för tidens gång vandrar vi alla omkring,
med känslan av att något saknas som att man tappat nånting
massor av spring i benen, flykt dagar i ända
ångest jagar mig för att se hur länge jag klarar att kämpa
Vill tänka positivt som om det gjorde nån skillnad
alla obotliga kroniska sår får blodet att rinna
orden som rimmar är formade med mening och djup
det är ingen saga där det goda segrar till slut
lever just nu men vill inte leva i nuet,
ögonlocken är tunga, oron attackerar mitt huve
ljuset i tunneln skyms utav mörkret omkring mig
men platsen blir vacker strax efter jag tömmer mitt minne
inga hjälpande händer, endast smällar på käften
välkommen till verkligheten mest verkliga ställe
och för att palla va kvar behövs alprazolam
ta bort destruktiva tankar så allting blir bra
men lösning är fan knappast något permanent
när ruset dör ut har hjärnan det ännu sämre ställt
lyckan är en simpel förträngning av ångest
paradoxen; kan inte kämpa men vill slippa känna fler sorger