Virren - Klara av det
Hallå,
här kommer en text som jag låter tala för sig själv. Kommentera gärna, ge kritik ännu hellre
Jag vet inte längre hur länge jag har suttit här själv
Känt mig ruskig och hemsk, velat gå ut men min dörr har vuxit igen
Inte fysiskt men psykiskt, för dörren står öppen
Här är dött som i öknen, hoppas ingen stör mig i mörkret
Håller tårarna inne, istället svärtar jag papper
Och jag kan inte ens fly ifrån den här känslan på natten
Greppar pennan vid skaftet och låter udden slitas ut
Sida in sida ut, tänk om jag bara kunde grina nu
Hos nån, men tvingas gråta genom skrivna ord
Min slitna stol fungerar numera som tillflyktsort
Den enda som lyssnar på mig är mitt pappersblock
Men frågar någon hur jag mår så får jag ingenting sagt ändå
Så det är mitt egna fel, ringer nån klickar jag på upptaget
Gräver ner mig i en text å kickar det på trumtakten
Jag ser inte ljuset i tunneln, jag ser tunneln i ljuset
Har framtiden för mig men jag ristar blyerts på rummet
Tiden tickar på och jag har börjat tappa min kämpaglöd
Vill inte lämnas död, men det är svårt när mitt enda stöd
Är min lilla pennas udd, och just nu i denna stund
Får jag känslan av allting alltid kommer kännas tungt
Med klumpen i halsen, sätter jag udden mot pappret
Och skriver om hur jag känner och tar ett ljummet glas vatten
Jag fattar ingenting, skriker ut ”vart fan är mitt liv!?”
Och byter ut mitt vattenglas mot en flaska billigt vin
Mina sinnen är iskalla, och innan allting blir nattsvart
Kan jag se mig själv gråta i spegelbilden på vinflaskan
Vaknar dagen därefter, med den där smaken i käften
Av hatet till mig själv men jag måste klara av resten
Av dagen, av livet, bli bättre sakta men säkert, ta mig kragen
Slå mig i magen för att sedan somna i havet
Av applåder från staden, när jag blir begraven, så vill jag ha det
Och på min gravsten så ska det stå ”Han klarade av det”