Virren - Klara av det Hallå,här kommer en text som jag låter tala för sig själv. Kommentera gärna, ge kritik ännu hellreJag vet inte längre hur länge jag har suttit här självKänt mig ruskig och hemsk, velat gå ut men min dörr har vuxit igenInte fysiskt men psykiskt, för dörren står öppen Här är dött som i öknen, hoppas ingen stör mig i mörkretHåller tårarna inne, istället svärtar jag papperOch jag kan inte ens fly ifrån den här känslan på nattenGreppar pennan vid skaftet och låter udden slitas utSida in sida ut, tänk om jag bara kunde grina nuHos nån, men tvingas gråta genom skrivna ordMin slitna stol fungerar numera som tillflyktsortDen enda som lyssnar på mig är mitt pappersblockMen frågar någon hur jag mår så får jag ingenting sagt ändåSå det är mitt egna fel, ringer nån klickar jag på upptagetGräver ner mig i en text å kickar det på trumtakten Jag ser inte ljuset i tunneln, jag ser tunneln i ljusetHar framtiden för mig men jag ristar blyerts på rummet Tiden tickar på och jag har börjat tappa min kämpaglödVill inte lämnas död, men det är svårt när mitt enda stödÄr min lilla pennas udd, och just nu i denna stundFår jag känslan av allting alltid kommer kännas tungtMed klumpen i halsen, sätter jag udden mot pappretOch skriver om hur jag känner och tar ett ljummet glas vattenJag fattar ingenting, skriker ut ”vart fan är mitt liv!?”Och byter ut mitt vattenglas mot en flaska billigt vinMina sinnen är iskalla, och innan allting blir nattsvartKan jag se mig själv gråta i spegelbilden på vinflaskanVaknar dagen därefter, med den där smaken i käftenAv hatet till mig själv men jag måste klara av restenAv dagen, av livet, bli bättre sakta men säkert, ta mig kragenSlå mig i magen för att sedan somna i havetAv applåder från staden, när jag blir begraven, så vill jag ha detOch på min gravsten så ska det stå ”Han klarade av det”
Men frågar någon hur jag mår så får jag ingenting sagt ändå
Jag hänger i rimnördarnas ringhörna