saknar dig

saknar dig

dikt

Kommer ihåg när tystnaden sa mer än alla ord,
Jag kommer ihåg tiden då du lät mitt ansikte vila mot din axel,
Du lät din axel bli blöt, för min skull,
Du lät ett hav av salt vatten hamna på din tröja,
Du lät mig snyfta i ditt öra, beklaga mig för världen,
Det känns som om vi glidit iväg, långt ifrån varandra,
som om isen delats och vi står på varsin platta,
Jag kan fortfarande höra dina ord, ja jag kan till och med höra tystnaden,
Alla vänner finns så nära men ingen finns till hands,
Mot vems axel ska jag vila när allt går åt fel håll,
Ingen lyssnar, det var bara du,
Varför skiljdes vi åt, du lät våran vänskap gå itu,
Och nu försöker jag förgäves tejpa ihop tusen bitar,
som ett pussel, som jag la som mindre,
försöker platsa fel bit vid fel plats,
Jag försöker, även om du inte gör det,
För jag vill inte bråka, vill inte vara din vän,
Men jag vill inte heller vara din ovän,
jag vill existera igen, finnas där, som du fanns för mig,
Ett litet bråk, och sen var det adjös med mig,
Men det kanske var meningen att det skulle bli så,
Men jag saknar min vän, den jag kände, inte den jag känner nu...