I början av Januari 2014 låstes Whoa och du kan alltså ej logga in eller skriva något nytt i forumen. Innehåll i forum osv kommer finnas tillgängligt. Läs Mer »

Michael - Spokenword

Vår Hiphop - Lyricism

   

2009-01-25 18:34

Michael - Spokenword

Scenarium: Får brev om inbjudan till klassfest, snubbar och faktiskt småflickorna, som nu helt plötsligt hade blommat ut ordentligt, och hade blivit attraktiva kvinnar.
Dom dryga ifrån klassen, dom som alltid skulle vara nåt speciellt stod som vanligt längst bak i festlokalen och skulle se coola ut, fortfarande samma osäkhet. Hade odlat på sig en hel del "ockulta, pundiga. gängrelaterade, jag menar absolut typiska -criminalminden tatueringar-
Och resten av gubbarna man minns, endel hade följt en annan väg, och hade renat hus, barn och tillochmed eget företag. Och när den ofrånkomliga frågan (som jag innan hade hunnits befara i mina splittrade tankar innan jag bestämde mig för att gå dit, dök också slutligen upp då jag stod och konverserade med en tjej jag hade haft en liten flört med tidigare, OTROLIGT NOG, (haha) var tvungen att fråga: "Jaha, vad gör du själv då?" Och en liten hjälpande hand kom ifrån ingenstans och planterade en perfekt ursäkt rakt på min tunga och lät den glida ur med sann inlevelse i både ton som uttryck, så det inte kunde finnats något tivel om att det jag sa var sant.. Det jag iallafall var sa var, som svar: "Jag är mitte uppe i en flytt.. Bor faktiskt lite överallt" Och jag vet inte vilka eventuella anledningar hon fick exploderande i hennes huvud efter det men, jag tror hon fick för sig nånting lite värre än det kanske är. Men att kvällen slutade så pass nice, med härligt sällskap utav denna söta flicka, det bästa jag fått känna (även hade slutat hoppas på, med allt säkerhet) är ingenting än en Gåva från Gud.

Här var det livat..
Bäst att återkomma om några timmar då "kommentar-stormen lagt sig"
För så här mycket text tror jag inte en Skriftlärd eller farisée skulle kunna uppfatta,
Även om ögats intagningskvot och koppling till själva förståndets inte punkt vore på högvarv, med sin välkända, men dock nog enbart (med närböjden) inom dom i kärnan av omgängelsen i mitt sällskap, som skulle kunna intyga att det ofast var väldigt skarpsint och ständigt på jakt eller fanatisk hängivelse av information inom områden som sträckte sig mellan himmel och jord.

Kontenten utav det hela:
Ja du förstår väl att detta var ironi? I klarspråk, (med respekt för dom med mindre välsinsmorda munlädren, och icke tillgivna egenskapen -som oftast uppskattas- att faktiskt vara skapligt talför, i alla olika sällskap, helt enkelt; Att föra sig rätt!

Men jag väljer att leva fritt..
i enighet med min käresta
IDA VON HOFSTEN, det här är evigt shit..

 

2009-01-25 18:49
Jag fattar inte ett skit, kan bara säga att den var förjävla bra skriven i mina ögon :)
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.

2009-01-26 01:07
Och angående du vad hade att säga om "hur tufft det är att ha självmordstankar" så tycker jag inte att jag förmedlar så mycket självmordsbesälktat överhuvudtaget i någon epistel, inte ens i närheten, faktiskt. Måhända i många utav mina sedan länge tillbaka, släppta alster så måste jag nog faktiskt medge att "hur synd det är om mig"-syndromet ofta florerade från tanken till pappret. Men som det mig ligger varmast om hjärtat är nog kärleken så visst kommer det mesta ifrån min tanke och känsla. Från att endast TÄNKA PÅ DET och TVINGAS KÄNNA DOM DÄR ICKEÖNSKADE KÄNSLORNA, man ändå tvingas att bära, totalt ofrånkomliga, så djupt nedtryckta i livets ryggsäck. Fastsydd på axlarna, nästan totalt övertygad om att hela världen verkligen till 100 % vilar på ens axlar, och folk fattar direkt man öppnar munnen "jasså, det är så ÅNGEST OCH SJÄLVHAT luktar - Du förstår poängen, antar jag?

Åter till Ryggsäcken - DU VET DEN DU BÄR

Där allt man vill glömma, förtränga, radera från minnet och känslobanken, en hel del skit man inte längtar tillbaka till eller tvärtom, nånting man istället kanske saknar otroligt mycket, rentutav någon man kanske inte kan föreställa sig ett liv utan, någon man kanske förlorat - genom egna misstag men som aldrig.. aldrig... ALDRIG kommer att förlåta en, för rädslan att bli sårad igen, men fortfarande älskar och saknar dig lika mycket. Och man kanske undrar vart alla löften om evig kärlek tog vägen? Som ingen utav oss kan förneka.
Men ljusen kanske har en stråle just för dig imorgon,
och du vaknar utan förlustskänslan och att saknaden inte längre kontrollerar ditt liv och uppehåller hela din tankeförmåga. Och Bob Marley sa; "Time will tell..."

- Och hoppet förlorar man ju ALDRIG, eller?
Har hört folk säga det otaliga gånger, och jag gör inte annat än att hoppas det stämmer.
För många stunder känns allt så ohållbart. Bara pest och pina.
Så mycket avstängda känslor och förnekad ångest.
För många stunder så önskar jag att dammen ska brista
Och det havet min själ till sist når efter att ha banat fram
på älven som dammen förskingrat till smårännor i flera år utav mitt liv ska vara befriat från fler stormar, för jag orkar inte krossas igen. Jag vill bli frigjord. Förbli levande. Jag vill att alla mina tankar och känslor, inte bara möts halvvägs utan förs samman igen, och jag inte tänker hänge mig åt självförstörelse och känna varje dag hur blodet pulserar av ångest. Och min själ letandes vind för våg - ovan havet. I sökandet efter nånting som kan limma ihop ett brutet löfte. För jag står verkligen på sista trappsteget. Jag tänker ta ett steg upp.
Den här gången tänker jag inte låta mig sparkas på..

If you lose hope, somehow you lose the vitality that keeps life moving, you lose that courage to be, that quality that helps you go on in spite of it all. And so today I still have a dream.
 

2009-01-29 16:12
Tråkig respons
 

2009-01-29 23:02
Kanske fel forum, för den här typen av text. Spoken word gör sig ändå bäst på scen, tre minutersramen.


PEACE!
//Crooked//