Konstgjord - Döda rosor Jag har ingenting att göra så jag går ut och gårvinden bär emot och jag har hål i mina skorjag går förbi en park och månen lyser där vi lågjag börjar minnas saker som bara du och jag har gjortdimman tar mitt andetag och jag vet inte någonvettig människa som kan svara på mina frågorträden faller samman och jag tänker tillbakstill en tid då jag födde mina själviska dragför egentligen var jag en vänlig kamratinnan jag började leva i en äcklig maskeraddu gjorde mig, du förändrade mitt yttremitt inre försvann och du sket i vad jag tycktejag älskade dig men du gav mig ett ryktesom egentligen byggde på ett knivskav i ryggenoch vem bryr sig att blommor dör av den jag varsom jag dog för dig, men aldrig att du dödar mig idagjag ser en väg som är bruten, tät och förslutendär ligger djävulen och han ropar mitt namnjag ser en värld som ljuger där jorden är brutenen plats där alla hatar och alla rosor försvannjag minns enstaka gånger när vi bråkade ochjag kallade dig dumma saker som fick dig gråta enormtibland kastade du saker på mig men det var sällanjag minns alla gånger vi behövde få träffasvi skrattade åt igenting, bandade de på film för filmsnackade om vilken tid du var som lyckligast i ditt livden tanken värmer hjärtat, får min mun att vilja ledet är den bilden jag bevarat och den enda jag vill seklockan är bara fem men det är mörkt åt alla hålljag hatar vintertider - ständigt mörker, smärta och sorgjag tänker inte fråga varför, det var jag som dumpa digtroligen ett stort misstag, men jag var alltid drömmarensom drömde om ett liv med dig, jag drömde om dig igårkvälltankarna finns alltid kvar, kommer älska dig lite jämtmen du lärde mig att inga gränser finns att krossavåran verklighet var borta, det är lätt att vilja orka, men...
träden faller samman och jag tänker tillbakstill en tid då jag födde mina själviska drag