Nu har jag skrivit en tredje vers (som dock kommer hamna som en andra istället, tjoho), här är den: Folk säger ”Du är den snällaste jag nånsin pratat med” Kanske stämmer men vem fan får inte nåt tillbaks av det? Jag – som alltid va ensam Jag – som aldrig blev älskad Jag som lämnades själv, utan en jävel som älskar mig Som ensam ligger i sängen medan väggarna närmar sig Dom har nåt problem med mig, försöker inte förneka det Dom kanske hatar mig men varför skulle jag vilja veta det? Kalla mig emo, kalla mig vad du vill din dryga jävel Tro vad du vill men jag viker inte undan när du knyter näven Tycker du jag klagar så mycket att du inte pallar snacka Så vänd då ryggen åt mig precis som alla andra Skiter i om det låter barnsligt, för det är självklart Har man det så här, hur tuff hade du själv vart? Såklart jag tycker synd om mig själv när jag fryser i sömnen Ligger å önskar - efter nåt som lyser upp mörkret
Jag hatar alla. Ni kan kalla det för kollektiv bestraffning.