Artonårig ambivalens.. /ranch dagen kom tillslut, i november blev jag arton åroch som vanligt frågar man sig själv vart man stårär man en mönsterelev som aldrig drar på sig klagomåleller frågar ens föräldrar vad det blivit av deras soninte kommit så långt att jag känner mig mogenmen sitter inte heller och vrider och vänder i stolenvill inte fastna i samma harva som alla andraleva och knega för att bränna pengar på krogen.. men inte heller sakna min fria ungdom när jag blir äldre och berättar historier... fast i ett mellanläge, känns som om jag sitter fastsom en gammal bitter man i en tonårings kropplillgammal ibland, samtidigt ung och godtrogenkan inte bestämma mig om jag ska slå upp ambivalent i ordbokenså jag fångar mina tankar, klär dom i ordoch exponerar allt det där som du vägrar att tromen framförallt för att intala mig själv att jag kan vara mig självom så bara för en kväll...vet långt ifrån allt, men delar med mig av det jag vetäven om avstånden mellan oss blivit till en evighetsvårt att nå fram till folk mellan nakenchockar och youtubeoch dumburkens meningslöst oändliga utbudarton år gammal, låt mig bara få stannaoch se över faktumet, livet, jag bara råkade hamna ioavsett vad har jag påbörjat resan mot vuxenlivoch vad det än ska innefatta lär det hända successivt
inte kommit så långt att jag känner mig mogenmen sitter inte heller och vrider och vänder i stolenvill inte fastna i samma harva som alla andraleva och knega för att bränna pengar på krogen.. men inte heller