bdn - jag klarar mig
Det här mörkret börjar bli skönt, en vana när det onda är som kärlek tätt emot din hud. Så håll mig tätt intill dig en gång till. Och låt mig ignorera dig. Nu ligger jag här i min säng helt utan dig. Och alldeles nyss målade skuggor mönster efter avtrycken från ditt hår som inte finns men känns som igår. Du finns kvar i min kylskåpspoesi precis som då. Jag önskar du fick se fast du brunnit upp. För jag skrev att kärlek är en lek för alla utan hjärta. Och du en pjäs som snabbt slogs ut. Och jag var tärningen du kastade för hårt. Jag hoppas du förstår att leva utan hjärta är inte samma sak som att säga förlåt.
Precis här bakom skuggorna hos mig vilade du. Och nånstans bakom mörkret lyste vi. Som att släcka en stjärna på elektricit så dog vi likadant. Nu sjunger dom för mig. Att jag är hopplöst svår. Ibland. Alla fåglar flyger hem och jag önskar allt jag kan och du syns inte till. För alla himlar som målar mönster har format mig. Nu har jag växt. Och inuti mig kan jag faktiskt se konturerna av hur ett hjärta ser ut.
Det är därför jag inte ser dig mer.
fuck it...