Rosendalen

Rosendalen

Här kommer en liten dikt jag skrev år 2005, men som fortfarande, enligt mig själv, är en av mina bästa. Några av er kanske har sett den tidigare eftersom jag har haft den publicerad på Whoa förut!

Om jag frågar kvittar för jag vågar inte titta.
Vi skulle vandra till en plats där alla fåglar kvittrar.
Men tanken utav solens drag i en vacker rosendal
var det du valde bort och det som faktiskt dog en dag.
Det tog ett tag att förstå och kommer åtminstonde
ta mig årtionden att komma över alla grå perioder.
En svårighet i ord men du ruinerade min legoborg.
Skriker efter hjälp men svaras med ekot av min sorg.
I kulissen av vår dröm, med skuggan som en enda vän
så kan jag aldrig vända hem till det jag en gång älskade.
Under loppet av en natt så har jag skildrat våran tid
för jag kan aldrig glömma den jag gav min vålnad till.
Sårad i min själ, nu önskar jag att jag aktade mig mer
 för det vackraste jag vet fick min puls att stanna helt.
Samlar mig men vet att jag glömma ordens val
för ingenting kan få dig med till drömmen om en rosendal.