Nattkrig - Håller själen ocensurerad
Jag tänker aldrig censurera min själ
för jag vet vem jag är.. jag lever så här
så ta mitt liv ifrån mig
låt mig inte skriva klart, det blir skit ändå... det är lika bra
Ge mig tändaren.. låt mig bli ett moln, ge mig frid ett tag
och sväva genom dimman till uppe i det blå...
långt ifrån.. mödrarna som gråter på nätterna
och ber till gud att inte våra småbröder kommer våga ta efter allt
Dom bara ber, dom bara ber
för att inte bli som oss, men vi blir bara fler, som tar oss ner.
Sitter med en flaska kapten, halsar den ren
för det finns ingenting här att blanda den med
förtroende överlåts, så kaptenen styr skutan i hamn
rakt igenom blåsten och dimman där ute i natt
Han för oss hem..
det gör han jämt..
Och brorsan så fucking stenad i kväll..
sitter för sig själv och ler så förtjänt,
tänka sig äntligen kan han leva igen
Leva som tänkt.. Inget mera min vän.. nej
Min vän.. nertvingad på knä för sig själv..
i lera och gegga
Jag vet, du vill hem..
Men gudar förbjuder oss sånt...hjärtan som blöder
..kommer det sluta nån gång?
när är det verkligen över?
Knas varje dag i ens liv.. man kan inte hjälpa det
systerkvinnor som kommer och går men ändå ligger du i självsamhet
rädd och vaken om natten, för rädd för att somna
en misär värld utav dårskap..
där räddningen känns så långt borta.. men jag mår bra
det tänker jag ofta... såå bra