det är lugna puckar, även om jag ibland halkar ut på hal is

det är lugna puckar, även om jag ibland halkar ut på hal is

vi går igenom livet med belastade samveten
och famlar fram efter sammanhang
för att hitta meningen i det


men sneglar hela tiden i den där förbannade backspegeln
på saker som samlar damm
trots att vi inte kan få en andra chans
tror nog jag är ett levande bevis på det


vi oroar oss mer om vad vi har på fötterna
än vart vi styr dem
och ser inte att det är plånböckerna
som faktiskt styr oss


vi springer genom livet
efter en mållinje i ständig rörelse
för att klara av att nå fram till ett svar på gåtan


men vardagsångesten kryper fram
och man sänker guarden
och för var dag som kommer hamnar man i sämre vanor
saker lämnas halvfärdiga
och de barriärer man tidigare byggt upp är nu endast fallfärdiga


för det stora steget ligger inte i att bestämma det hela
utan det ligger i att sätta sina händer i leran
och även om relationer kan skadas så är det mänskligt att fela,
men även vänligt menade saker kan få en att framstå som självisk och elak


visst kan livet vara frustrerande ibland?
chanser man aldrig fått eller chanser man aldrig får igen
som när man är arg och vill smälla igen en dörr som aldrig går igen


dessa dagar och stunder
som lett till rader från udden
kan vara det enda skälet till att även den svagaste sjunger
och jag svettas och sliter
för att lämna ett avtryck
för det är den enda vägen jag kan vandra stolt med rak rygg

så jag samlar mitt mod och min ammunition
och för ord till handling innan jag faller ihop...

... för trots allt är det ändå något som är så jävla underbart med att leva