djungelns lag dödar ännu ett undantag Eftersom att min förra text inte riktigt fick den respons den i mina ögon förtjänar (finns att läsa här!) passar jag på att lägga upp en ny text. en text om djungelns lag de första dagarna i ettan, en text om att passa in. nog snackat, avvara några minuter av era liv och läs och säg vad ni tycker om texten så är jag evigt tacksam.
sann historia…
dom skulle supa skallen av sigdom skulle åka till Danmarkmen flickan som satt en bit ifrån dom andrasåg hon något annat?
dom skulle vara fullafrån den första minuten till den sistaoch rösten i mitt huvud slutar aldrig viskavarför jag bara satt där och agerade åskådareför det jag då skådade gör det svårare för mig att le idagmen jag ser klart och vet varför jag inte vågade
”jag tänker inte dricka”sa den ängsliga flickanmen när de andra vände sina ryggarkunde inte ens läpparna viskafastän jag kunnat flytta bergom jag så släppt ut min ilska…
men jag höll ett alltför hårt tagom min då gråa fasadsom fanns därsom en ynklig beståndsdel av den gråa massanför i vår värld vandrar vi ifrån vårt jagså vi passar
och det värsta av allt äratt det nog bara är jag som minns dettaför dimman lättadeoch flickan släppte på både ärlighet och värdighettvå av de få sakerna som gör själen hel
och som spelets regler lyderblev hon en av dom tillslutoch nu när tiden går på livets spårfunderar jag på om hon kanske förr eller senare blivit det ändå
får sms av henne varje fredag”vad händer ikväll?”men istället för att rättas in i ledetkunde hon inte fått välja det själv?