bdn - jag tar det som blir över

bdn - jag tar det som blir över

Hur mycket jag än försöker skrika, kommer bara tröstande sång ut. Jag är osynlig i vad som en gång var hela min värld. Men jag har läst att världen kan gå under, men som alla andra tänkte jag – det kan inte hända mig.

Min sångfågel är död sedan länge, den klarade inte av den kalla atmosfären, och varje morgon måste jag titta om istapparna sitter kvar eller om ännu ett liv ödelagts.

Men mitt liv är som haschromantik – jag försöker att leva utan det, men dras alltid tillbaka i mina marionettrådar. För jag är ett brinnande eldklot fången i ett slott av is där hatet studsar mellan väggarna, och hånskrattet isar i mina öron. Mina tårar hinner frysa ihjäl innan de når luften, och mina skrattgropar har fyllts av snö.


Min prinssesa har sen länge glömts bort, och även om hon var på väg så skulle vägen vara osynlig, för ingen är välkommen. Varje dag lägger jag ett pussel som aldrig kommer att kunna avslutas, för den största och viktigaste biten är borta – du.
Jag berättade om den ljusa dagen och det varma gräset, men du bara fyllde ditt halvtomma glas och gick. Det du inte visste var att i samma stund låste du porten till mitt hjärta och lät mig svälja nyckeln.