Crooked-Melankoli
Jag är ditt tomtebloss som sprakar i mörkret,
saker som kommer från alla bakslag av öppenhet.
Så jag advancerar taktiskt på detta slagfält,
med stela kalla delar hade jag handen på spader esset.
Jag drar i spaken i hopp om blodgjutelser,
men bara sakeligen ut i fall att hon förfrusit sig.
Alldeles för mycket tragik och melankolik,
har inte rätta pennan med magi för att lösa denna ordvits.
Studsar med exelence på dessa klappande toppar,
du vet att jag inte är vem som helst som kastar kottar.
Arbetsmotivet vände skyfflen som ett printat papper,
framtids livet värker som en sprucken tå i svinkallt vatten.
Jag står på helt fel sida av fadersfiguren,
jag går på med snedsteg och satte hatet i buren.
Så från denna dagen så kompromissar jag tiden,
och spottar ut snuset som ett långskott som träffar dig gladeligen.
Du kväver mina stämband med dina sidenlena tårar,
nu när en sida av rädsla som fyller livets fina ådrer.
Flyttar jag min spelpjäs som fyllts med karaktär,
som om jag redan erkänt att jag förgyllt allas själ.
Min porslinspegel tittar inte längre åt mitt håll,
villkorligen med sprickan och ett kilo kortison.
En bedövad kindtand med fimpar i askfatet,
som en enörad jyckevalp som flippar kamp galet.
Ansvaret sjönk med ankaret och Titanic,
en maktgalen diktator som skriker tight och särigt.
Deppig som fan är jag nålen som repar din skiva,
fläckfritt ropar jag (det var han) Rejkavikarn.
Sen blev hela Island som en flugskit på väggen,
och sen brände dom resten och gjorde murgips av resten.
Okej Whoa, sista gången jag slänger upp här, brukar inte va nån som checkar (Kräsna rövar).
Hata eller älska
PEACE!