fosfor - är det verkligen jag (sadness txt)
Langar nu upp en txt som jag skrev i natt,
angående ämnet så är jag inte emo eller så..
jag skriver sånt här för jag får ut mycket av det.
så skippa kommentarer där det står" jävla emo" eller något sånt , pz
mamma nu har det hänt igen jag gjorde bort mig
och nu finns det ingen tid att ångra sig
ja lovade dig att skärpa mig och kämpa
men när du försvann så kan jag inte längre längta
efter något bra eftersom jag känner mig så ensam
mamam förlåt men jag kan inte hjälpa den känslan
antideprissiv jag orkar inte med fler tabletter
för hur många ja än tar kan jag inte stå på fötter
måste sitta ner , låta tårarna rinna
tänka tillbaka så långt ja kan minnas
det har inte alltid varit så här i mitt liv
för 3 år sen började jag tänka på hur det skulle bli
vi skulle flytta allt skulle äntligen bli bra
men istället så får jag kämpa för varje dag
det är mitt eget fel för allt jag gjort
men ärren som sitter nu går inte och sudda bort
reff? har inte kommit på någon än,
har alltid haft tid och skaffa hjälp
snacka med någon så jag kan bli mig själv
men jag har aldrig haft orken för allt känns tufft
för nu kan ingen hjälpa mig att samla luft
jag klarar det inte själv jag vet det idag
men vem ska hjälpa mig att stanna kvar
när allt känns fuckt up det är bara så
fattar inte hur man kan må så när man bara är 16 år
inbrott droger stölder och skit
fan det år så jag kommer få stava mitt liv
min barndom är som ett stort hål i min själ
för jag har aldrig lyssnat har alltid gått min egen väg
sen min mamma gick bort har allt bara gått ner
många antidepprissiv men jag behöver fler
många brukar se tårarna som rinner på kinden
men nu döljs dem av regnet från himlen