Strävar efter lyckan, i förgäves kan det tyckas
Det ska ta en sån jävla tid att uppnå ett värdigt liv
(men vad är ett värdigt liv utan en själ med frid?)
Försvinner genom denna galax som vi färdas i
Istället för att värda tid och gå med säkra kliv
Men det är inte lätt att exsistera i en värld av kris
När man ser planeten ur ett betryckt perspektiv,
med uppgivenhet i ögonen - jag är redan död
För just nu har jag inte ett enda skit att leva för
Döljer min sorg bakom flabbnojjan (pokerface)
Och hoppar på tåget mot lyckan men det åker fel
Jag hamnar i nåt mellanting, ett ingenmansland
där jag stannar kvar utan att riktigt finna min plats
Det fixar sig allt med tiden för min vilja är stark..
men det är bara det att glöden brinner för knark
Det är dags att börja tänka.. ska jag kirra dom pixen
eller ska jag vänta på känslan så ängslan försvinner
Ska jag vänta en timme för att få lätta på sinnet
Eller ska åren läka såren som bränner där inne
Det händer ju inget, så varför inte svälja ett piller,
självmedicinera sig själv och tända på spliffen?
Benzad och vilsen, trivs jag här i mitt välmående
Medan beroendet och psyket lämnar en knästående
Men så länge ångesten är borta så varderar jag mer
Att jag är provisorisk lycklig än deprimerad nå' mer
För just nu känns det som att det aldrig blir bättre
Och händer inget kan bara min framtid blir sämmre
Har blandat på bänken.. knackat på räcket,
Twistat, packat och tänt den tillsammans med vänner
Jag har fastnat i träsket där jag stannat för länge
Nu tappa jag greppet och börja fucka med benzo
Och får jag inte pillerna utskrivet, receptbelagt
Finns det ändå en kille som säljer knapp i nästa trapp
Man fängslas fast väldigt snabbt av känslans makt
Men fuck det.. när ängslan lagts och man lämnar allt