de där obetydliga ögonblicken i evighetens evighet

de där obetydliga ögonblicken i evighetens evighet

jag andas in frisk luft, pustar ut och sätter mig ner
i busskuren på den enda bänken jag ser
dagen har varit en kamp, jobbigast i hela måna’n
och jag hann bara med hälften av det jag lovat
därför kan det vara skönt att bara sjunka in i tankarnas värld
och bara låta dem sakta vandra iväg
fokusera på de små saker man i all hast annars missar
och inte bry sig ett dugg om ens flagga är hissad
de saker som skyms av hets och stress och löften om förbättring
att på allas vår långa klättring mot toppen…
… få känna att det släpper i kroppen
jag vet att jag kan sätta hoppet på mig själv även i stridens hetta
och när jag skriver detta ser jag hur himlen plötsligt öppnar sig

små ögonblick som försvinner bort
tankar som inte räddar världen
men kanske gör livet lite mindre kort

visst är regn vackert, men jag undrar om det vill förmedla nått
om gudarna gråter för mig och min levnadslott
eller om det bara är så simpelt, så som vi alla vet det
att regn ska falla och att vi så småningom faller med det
jag vaknar upp ur min hobbyfilosofi, för rätt vad det e
så kommer en jämnårig tjej och sätter sig bredvid
men på bänkens andra ände naturligtvis, är väl för feg för att chansa blint och ta risken att se ut som ett freak
men vem är jag att döma när jag gör precis likadant
det är ett ständigt pendlande mellan att passa in och vika av
för man vill inte leva på ett annat sätt bara för sakens skull
utan för jagets skull så att man kanske någon gång hamnar rätt
du är den enda människan som kan förändra ditt eget liv
men ibland är det enda rätta att ge det tid
vi drabbas alla av framtidsångest, men ibland är det enda rätta
att sitta i en busskur och vänta på en buss som aldrig kommer

små ögonblick som försvinner bort
tankar som inte räddar världen
men kanske gör livet lite mindre kort

dags att sova kanske.. godnatt på er!

/Ranch