en snöflinga i solskenet
inget pretentiöst, it is what it is liksom.. tankar och känslor överförda till pappret.
min familj och mina vänner gör att jag fattar greppet om hoppet
och släpper tanken om något bättre, men trots det…
... kommer det där suget i magen ibland vid slutet av dagen
som säger att ingen bryr sig överhuvudtaget
jag ser ut över staden och förundras av dess storlek
och att så många kan gå i samma stad, sänkt i depressioner
jag känner varma vindar blåsa genom min sommarskjorta
men det är kallt ändå, jag undrar varför då?
är det kanske så att vi måste få höra att vi duger ibland
och att vi är värda att älskas även om vi ljuger ibland
... för att kunna ro skutan i hamn
pennan mot pappret, den enda räddningen tills känslan har lagt sig för det är så lätt när man är rik att säga att inte pengar är allt
och så lätt när man har någon att säga att ensam är stark
så lätt att peka ut andras problem och säga att de ska ge det tid
och sedan gå hem och gråta över sitt eget liv för jag behöver någon som håller hårt i min hand när det blåser kallt, och inte blir rädd för den sida av mig som låter tårarna falla
vi kan kura ihop oss under samma filt och sova under stjärnorna i natt.. vakna och känna hur våra hjärtslag slår i takt
bara fånga ögonblicket och glömma resten av världen
för med varandra är vi bäst i världen
det värsta av allt är att jag egentligen har det bra
och har fastnat i en dubbelmoral som driver mig till galenskap
för den dagen jag har ingenting kvar förutom blickar i taket
och står ensam och tvingas fälla ut mina vingar av glas
hur ska jag då kunna gråta ut när mina tårar är slut?
tankefoda.wordpress.com
365citat.wordpress.com
|