en snöflinga i solskenet inget pretentiöst, it is what it is liksom.. tankar och känslor överförda till pappret.
min familj och mina vänner gör att jag fattar greppet om hoppetoch släpper tanken om något bättre, men trots det…
... kommer det där suget i magen ibland vid slutet av dagensom säger att ingen bryr sig överhuvudtagetjag ser ut över staden och förundras av dess storlekoch att så många kan gå i samma stad, sänkt i depressioner
jag känner varma vindar blåsa genom min sommarskjortamen det är kallt ändå, jag undrar varför då?är det kanske så att vi måste få höra att vi duger iblandoch att vi är värda att älskas även om vi ljuger ibland... för att kunna ro skutan i hamn
pennan mot pappret, den enda räddningen tills känslan har lagt sig
för det är så lätt när man är rik att säga att inte pengar är alltoch så lätt när man har någon att säga att ensam är starkså lätt att peka ut andras problem och säga att de ska ge det tidoch sedan gå hem och gråta över sitt eget liv
för jag behöver någon som håller hårt i min hand när det blåser kallt, och inte blir rädd för den sida av mig som låter tårarna falla
vi kan kura ihop oss under samma filt och sova under stjärnorna i natt.. vakna och känna hur våra hjärtslag slår i taktbara fånga ögonblicket och glömma resten av världenför med varandra är vi bäst i världen
det värsta av allt är att jag egentligen har det braoch har fastnat i en dubbelmoral som driver mig till galenskapför den dagen jag har ingenting kvar förutom blickar i taketoch står ensam och tvingas fälla ut mina vingar av glashur ska jag då kunna gråta ut när mina tårar är slut?