ödets ironi - livet bara rinner mellan dina fingrar

ödets ironi - livet bara rinner mellan dina fingrar

jag vaknade med ett ryck och slog sakta upp mina ögonlock
och tänkte bittert att: ”gå upp? över min döda kropp”
det var en septembermorgon och löven hade redan fallit
klockan slog nyss åtta och jag var försenad som alltid

 
men jag visste inte
att jag snart skulle göra allt för att få vakna som jag gjorde då..

 
så jag uträttade mina behov fortfarande som i en dvala
släntrade ner till köket och möttes av en förvånad min
”Ja, jag vet, försenad igen”, suckade jag och lät tystnaden tala
”Strunt i det, ikväll blir det du och jag, en film, och en låda vin”

 
gav henne ett leende som svar och slog mig ner vid frukostbordet
och blev förvånad över hur lugnt hon tog det
jag vill också leva långsamt, vill leva på samma sätt
bara köra på, och inte stanna förrän jag hamnat rätt

 
jag var sömndrucken och dåsig men hon fortsatte prata på
om jobbet, om chefen och om väninnan som lämnat sin karl
och även om det var en av sakerna jag hatade så
lät jag henne hållas för att hon är det enda jag har

 
tillslut tittade jag upp ur tidningen och kvävde en gäspning
såg henne i ögonen och sa att ”så är det säkert min älskling”
hon insåg att hon pratar för mycket och log förstrött
men bara en timme senare dog hennes röst

 
och jag visste inte då
att jag snart skulle göra allt för att höra den igen..

 
efter en snabb puss på munnen skildes vi åt i korsningen
och hastade iväg till våra arbeten
jag minns så tydligt hur jag såg allt den morgonen
hur vi skulle ta tag i allt trots våra belastade samveten

 
men ironiskt nog försvann den chansen just den dagen
och mina framtidsplaner förvandlades till en klump i magen
medan min tvillingsjäl försvann och blev till stoft i ett höghus
så satt jag på väg till ett möte och klagade på ett rödljus
jag vet att hon finns där någonstans, ovan i skyn..  men efter
den dagen stod jag kvar med ett brustet hjärta och en låda med vin