Ibland tänker jag att du har förlorat mer än jag men nu vet jag att en lögn är det finaste jag har
Hur mycket jag än försöker skrika, kommer bara tröstande sång ut. Jag är osynlig i vad som en gång var hela min värld. Men jag har läst att världen kan gå under, men som alla andra tänkte jag - det kan inte hände mig.
Min sångfågel är död sedan länge, den klarade inte av den kalla atmosfären, och varje morgon måste jag titta om istapparna sitter kvar eller om ännu ett liv ödelagts.
Men mitt liv är som haschromantik - jag försöker att leva utan det, men dras alltid tillbaka i mina marionettrådar. För jag är ett brinnande eldklot fången i ett slott av is där hatet studsar mellan väggarna, och hånskrattet isar i mina öron. Mina tårar hinner frysa ihjäl innan de når luften, och mina skrattgropar har fyllts av snö.
Och du kan ju få vilken pojkes hand som helst i din, så jag skäms lite att jag trodde att min skulle passa. Men jag antar att det varma ruset gör en förvirrad och man tror att världen kanske ändå kommer visa att kärleken finns för mig med.
För när höstlöven byter bostad och faller ner till marken,
torkar jag upp alla mina misslyckanden och blundar så att ingen ska se dom.
Jag vill tro att kärleken finns därute, men mina erfarenheter har gjort mig cynisk och jag tror inte ens att du kan ändra på det nu. För jag sitter här utan dina kloka ord men din musik seglar ur högtalarna, och den talar till mig och vill säga att allt ska bli bra.
Men jag har slutat att tro på något bra sen länge nu.
Men jag kan inte sluta tro på dig, för då skulle jag förneka en bit av mig själv.
Och kommer du ihåg den gången när du sa att kärlek inte var något för oss, men att jag var ett ljus i ditt liv. Det du inte visste var att i samma stund så släcktes mitt ljus som förgäves försökt vägleda mig mot något bra i 19 år.
fuck it...