Titeln är inte det viktiga...
Jag är helt ensam mot min vilja och frustrationer växer menegentligen är ju sanningen den, att relationer skrämmer migdå de hur lätt som helst kan vända sig snabbt och knäcka enShit, min ångest sträcker sig från början till veckans ändeTanken om att chanserna är borta tillkommer alldeles för oftamen vill inte sluta upp med att tom behöva knark för att somnaså jag förlitar mig en gnutta ändå, till att vara mig självMåste ta vara på mig själv och inte sitta här och klaga jämtJag tänker kämpa på tills den dagen då jag nått den punktendå jag inte bry mig det minsta lilla om vad folk än tyckerEn dag då jag kan vakna upp och verkligen uppskatta solskenetoch väl i mål är jag den jäveln som får den stora segernHar blivit sliten sena nätter och skitit i hur mönstret sesMen nu är det tamefan dags att börja deala med min sömnlöshetÄven om lyckan jag må åstadkomma, inte varar förevigtför att sedan återgå till min vardag där jag saknar medvind...
...så ska jag fan ge dedär hundra procenten jag aldrig gett