Allt jag ville var att min hand skulle passa i din
Jag vet inte vad eller varför.
Men jag hoppas det är lika mörkt hos dig som hos mig, så att du ser hur jag stavat ditt namn i stjärnorna - i hopp om att få dig att se mig. Och jag önskar att världen kunde vara lite mer för mig, så att jag känner mig hemma någonstans. För jag begravde ordet hemma i samma stund som du drog dina fingrar igenom mig och visade att jag inte längre fanns för dig - i din värld.
Jag har skrivit ditt namn i luften för många gånger, så nu fastnar det inte längre.
Du lämnade mig ensam till att tänka på alla gånger du inte varit här.
Märkena efter mina krampaktiga händer som kramar kudden varje natt försvinner aldrig, och dina löften har jag gömt långt inne i garderoben.
Visste du att jag klistrat upp mina drömmar på väggen bakom dörren?
Jag orkade inte bära dom längre, för mitt hjärta kunde inte andas och blodet kvävde mig varje gång jag försökte uttala ditt namn. Lever du för två? Eller är det bara jag som slutat att leva för att se morgondagens ljus strila in genom persiennerna? För inget känns viktigt och jag går dagligen igenom dom ruiner som stavades vi.
Eller var även det en dröm som hamnat på väggen, bakom dörren?
fuck it...