Jag antar att jag sårar två
"Gud om du hör mig / Jag kommer som den jag är / Gör nånting vackert av allt som går sönder här"
Jag ber dig. Jag gör allt, vad som, för att du ska stoppa gråten i mitt bröst. Du vet, Gud, vad jag menar. Eller hör du inte mina böner? Jag kanske är alltför svag för att nå fram. Vad krävs? Ska jag såga av mina armar och ben för att få vara i hennes värld, ska jag ta livet av mig och vänta i Nangijala för jag har hört att tiden går fort där och någon gång ska jag väl återse henne där? Det gör så ont i mitt inre och jag kan inte ta mig ut för jag är fast och kan inte fylla detta vakuum med luft för det krävs två om det ska gå. Visa mig vägen, Gud. Lys. Låt solen strålar visa vilken väg jag ska ta och jag tar mig dit, genom tunneln, till solen. Jag tar mig dit.
Och när jag är där tar hon av sig tröjan som bara hon brukade för att komma lite närmre. Hud mot hud. Nu är allt som vanligt igen, det är vi två fast vi är ett.
Det är mörkt på dagen nu och jag har funderat på att sätta en kniv i mitt bröst för att bedöva tomheten men det är liksom redan gjort och jag har inte orken att dra ut det rostiga bladet ur min kropp.
Minns du hur vi sög liv i varandras halspulsåder? Det var en blodtransfusion, en injektion. Och du träffar alltid mitt i solarplexus, vet du det?
Nu är du inte här men du finns i varenda låt jag hör. Och om jag kunde ändra dig skulle jag göra så att du älskar mig och kunde jag ändra mig skulle jag göra så att du älskar mig. Operera mig, snittet är redan gjort, sy igen och gör mig hel. För jag vill inte leva och känna mig så här fel.
fuck it...