Flikkan
En skugga som tungt lägger sig..Tjock dimma som vägrar skingra sig framför ledsna ögon.
Enstaka andetag, tunga, oregelbundna andetag som hörs i mörkret.
Ensam sitter en gestalt, en skugga i det stora mörka.
Stilla rinner tårar, faller tyst i gråt.
En flicka, men inte vilken flicka som helst. Hon finns inte längre.
Inte för någon.
Som ett hjälplöst barn, letar hon hjälten som kan rädda.
Som sträcker ut en hand för att hjälpa. Men ingen finns där.
Det är sant, hon står själv.
Vandrar på en stig, grenar piskar kinder och vindarna drar henne bort.
Hon viskar tyst ut. Ta mig tillbaka. Men hon glider allt längre bort.
Skratt ekar bortom den dystra verkligheten, men hon har varken kraft eler mod att ta sig dit.
En bit bort väntar ett vägskäl, hon har chansen att välja.
Men båda vägar är lika mörka, lika skrämmande.
Kanske är det så att hon är förlorad vilken väg hon än tar.
En skugga, en ensam gestalt, vilsen ute i det stora mörka.
Nu väntar en lek, en lek på liv och död, som sträcker sig till sena natten.
Hon vet att bortom allt det här väntar en evighet.
Det mesta jag skriver här är dikter. Detta är mitt liv jag skriver om. Skratta på. Jag bryr mig inte. | Jag är jag det kan inte ändra på |
|