Jag är aldrig så ensam som när du är här
Jag tror på fullt allvar att jag inte kan bli kär. Kanske är jag extremt känslokall? Kanske är jag gjord för ensamhet? Hur mycket jag än vill vara som dom som har en slags läggning för tvåsamhet kommer jag aldrig vara en sån. Jag är avundsjuk. Tänk vad vackert dom har det som i princip haft en kärlek hela livet. Jag hatar att jag trivs bäst ensam.
Jag trodde det skulle vara ett steg till förändring att flytta. I min utopi är det åtminstone lättare att ändra livets skepnad om något i ens vardag justeras. Jag tvivlar. Och jag som trodde att flytten till en större lägenhet skulle ändra hur jag känner. Ett familjärare hem, ett större sovrum som gjort för två. Ett stilfullt hem som andas medvetenhet. Jag vet i alla fall någorlunda vem jag är, men det hjälper inte mig.
fuck it...